"Det stora steget tas nu när eleverna får betyg
i sexan mot tidigare i åttan" konstaterar utbildningsminister Jan Björklund efter att just ha presenterat sitt förslag att ge elever betyg redan
i årskurs fyra. Han har naturligtvis rätt, samtidigt som det inte förvånar att just betygsfrågan initialt väcker störst medialt intresse.
Det finns ännu många yrkesaktiva som minns när betyg inte bara gavs i fyran, utan ännu tidigare. Det var på den tiden skolpolitiken fortfarande präglas av äldre utbildningsideal, delvis omstöpta men i grund och botten anammade av socialdemokratin.
Sedan började flumskolan slå igenom.
Nu är vi på väg att återställa vad som en gång förstördes. Betygsfrågan är populär bland framför allt föräldrar, det vill säga i hög grad väljare. På vänsterkanten må betygsmotståndet leva kvar, men det skulle förvåna om exempelvis Stefan Löfven skulle gå till val på färre betyg.
Däremot är det inte säkert att Björklund får igenom allt han vill. Det var nämligen långt fler, och delvis radikalare, förslag som presenterades av Folkpartiet under gårdagen.
Utbildningsministern vill införa en lightversion av forna tiders studentexamen i form av obligatoriska, och externt rättade, examensprov. Han vill att grundskolans timplan ska stadieindelas, införa kinesiska som valbart språkalternativ och sist men inte minst förstatliga skolan.
På den punkten har Björklund rätt, sannolikt på de flesta övriga också. Särskilt intressant är förslaget att stärka kinesiskans ställning. Inte en dag för tidigt.
Alla är dock inte imponerade. Annie Lööf riskerar än en gång att trampa snett eftersom hon vill "invänta och se" hur det går när betygen nu sänks till årskurs sex. Tror hon inte på den egna politiken? Fast hon är sannolikt inte ensam inom Alliansen, också Moderaternas Tomas Tobé uttrycker viss skepsis.
Allvarligare är dock den förvånansvärt starka kritik som Lärarförbundents ordförande Eva-Lis Sirén riktar mot vad hon kallar Björklunds "mäthysteri". Hon kan visserligen ha en poäng om det är så att lärarnas arbetsbörda skulle öka orimligt mycket, men skulle exempelvis betygsättning i sig verkligen vara något större problem?
Möjligen kan motviljan samtidigt avspegla att skolan under tidigare decennier allt för mycket blivit pedagogisk experimentverkstad. Kanske går det därför att tala om en reformmättnad inom lärarkåren.
Det går att förstå dylika önskemål, att skolan nu ska få lugn och ro. Samtidigt som Björklunds förslag i sig är väl värda att betänka.