Jordbrukssubventionerna är nationalisternas bästa vän! Denna överraskande slutsats kan man dra efter att EU:s ordförandeland Cypern presenterat sitt förslag till sjuårig långtidsbudget.

Jämfört med EU-kommissionens ursprungsförslag har budgeten visserligen bantats med 50 miljarder euro, men Sverige kräver - tillsammans med bland andra Storbritannien och Tyskland - besparingar på minst det dubbla. Dessutom är nedskärningarna till jordbruket relativt små, andra sektorer drabbas hårdare.

Europaminister Birgitta Ohlsson (FP), som ju inte precis är urtypen för en nationalist, kallar fyndigt nog förslaget för en 50-talsbudget. För länge dominerades ju EG/EU i stor utsträckning av den gemensamma jordbrukspolitiken. I dag råder andra förutsättningar än för ett drygt halvsekel sedan och nya samarbetsområden har tillkommit. Också jordbrukspolitiken har förändrats, men relativt lite och har dessutom blivit väldigt kostsam. Som Ohlsson konstaterar går 40 procent av EU:s budget till jordbruket "som sysselsätter 5 procent av arbetskraften och bidrar med endast 1,5 procent av EU:s BNP".

För svensk vidräkning finns det också anledning till missnöje med förslaget att avveckla den hittillsvarande avgiftsrabatten och ersätta den med en årlig klumpsumma. En sannolik nettoförlust på hundratals miljoner euro för Sverige.

Statsminister Fredrik Reinfeldt är naturligt nog upprörd, men vill inte hota med att lägga in något veto. Det gör han rätt i, vetohotet bör användas sparsamt. Att slå vakt om ekonomiska regler som gynnar oss och samtidigt kritisera andra regler som gynnar andra länder kommer inte heller att väcka någon trovärdighet.

Grundproblemet är inte att (det relativt rika) Sverige är en nettobetalare, utan rundgången på pengar. Sålunda brukar ungefär hälften av Sveriges årliga avgift återbetalas i form av jordbruks- och regionalstöd. I grunden är de rabatter som inte bara Sverige, utan också Nederländerna och Tyskland, Österrike och framför allt Storbritannien förhandlat till sig, lika diskutabla som jordbrukssubventionerna.

Reinfeldt kallar Cyperns budgetförslag för orealistisk. Han har rätt, samtidigt som det kortsiktigt tyvärr är lika svårt att tänka sig större reformer inom jordbrukspolitiken. Det kommer om inte annat EU:s i praktiken ännu mest tongivande land Frankrike att sätta stopp för.

Långsiktigt utgör jordbruks- och den ofta minst lika diskutabla regionalpolitiken emellertid ett hot mot ytterligare samarbete inom unionen. Om de nu aktuella önskemålen om fördjupning, senast framförda av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, i praktiken mest innebär mer av vad vi redan har för mycket av (subventionspolitik) kommer motståndet mot integrationen att öka. Reformbristen kommer att gynna de centrifugala nationalistiska krafterna inom unionen.