Trots braskande rubriker, stora uppslag och ett ganska aggressivt anslag verkar inte mediedrevet gå igång - den här gången. Dagens Nyheter har undersökt kungafamiljens förmögenhet, samt tillgångarna i fonder och stiftelser. Men i övriga Mediesverige förefaller intresset måttligt.

Den elake kan hävda att detta beror på en aversion mot DN (osannolikt), alternativt mindre lyckad journalistik. I de aktuella reportagen talades det till exempel om "kungens ekonomiska makt" och vidare antyds att den offentliga kontrollen är så svag att missbruk möjliggörs.

I själva verket går pengarna till välgörande ändamål och utgörs i betydande utsträckning av gåvor till kungahuset.

Varför någon ska uppröras över det kan man diskutera.

Fast det hade gått ändå - om det inte varit för att många medier bränt sig. Häromåret väckte boken "Den ofrivillige monarken" stort rabalder och när rykten om bilder på kungens föregivna sexklubbsbesök kom på tal började vissa till och med spekulera i hans abdikation. Sedermera visade sig bildbeviset på kungens utsvävningar vara ett ovanligt taffligt besök till bedrägeri och nu kritiseras också boken för dålig källkritik.

Det anmärkningsvärda var att så få reflekterade över detta medan debatten rasade som värst. Sällan har den journalistiska självkritiken varit så frånvarande.

Man kan tolka detta som utslag för republikanskt önsketänkande, hänsynslös drevmentalitet eller vanligt effektsökeri. Slutresultatet har hur som helst inte blivit det förväntade. Carl XVI Gustaf är fortfarande Sveriges kung. Men hur påverkades förtroendet för medierna?