När bloggen slog igenom som nyhetskanal för inte alltför länge sedan var det få som förstod dess potential. Plötsligt kunde unga tjejer ha 100 000-tals läsare om dagen, bara genom att berätta om sin vardag. De stora mediebolagen förstod ingenting. Hur kunde man ha missat denna grupp?
Ett liknande fenomen, om än i mindre skala, har uppstått inom Försvarssverige. Det finns idag ett antal försvarsbloggare som läses intensivt av dem som intresserar sig för försvarsfrågor och framför allt försvarspolitik. Flera av dem är anställda i Försvarsmakten och skriver under pseudonym. Men de kan sina saker och drar till sig en stor läsekrets.
Wiseman’s Wisdoms heter den främste av dem och har mer än 20 000 läsare i veckan. Andra heter Chefsingenjören, Skipper, Gripen News, Cynisk, Morgonsur.
För alla intressområden finns det facktidsskrifter. På så vis är det inte märkligt att det vuxit fram en flora av försvarsbloggare. Det intressanta är emellertid den plats de har tagit i den försvarspolitiska debatten. Försvars- och säkerhetspolitik är inte ett udda specialområde som bara engagerar en grupp nördar. Det är ett av de mest centrala politkområdena. De viktigaste försvarspolitiska frågorna hanteras alltid på partiledarnivå.
Idag pågår den mest levande försvarspolitiska diskussionen helt utanför de etablerade kanalerna.
Hur kan det ha blivit så? Jag tror att det beror på två saker. Det ena är givetvis att de försvarstidskrifter som ändå finns sedan tidigare har hållit för låg kvalitet. Men den viktigaste förklaringen är sannolikt att etablerade medier inte kan något om försvarspolitikens sakfrågor. Försvarspolitiken granskas inte. Uttalanden från ledande försvarspolitiker förmedlas okritiskt.
När de som verkar inom försvaret ser att något annat rapporteras än vad de själva upplever uppstår frustration. Folk får inte veta hur det egentligen är. Den naturliga reaktionen i en demokrati är att man då tar till orda själv.
Framväxten av försvarsbloggarna är resultatet av den förtroendekris som råder mellan försvarsanställda och våra försvarspolitiker. Tydligast har detta visat sig under sommaren och hösten när satsningen på nya Gripen har diskuterats. Under sensommaren cirkulerade ett upprop bland försvarsanställda och ett annat undertecknat av de ledande försvarsbloggarna.
Bloggarna hävdar enstämmigt att försvarsbudgeten är för liten, medan försvarsministern uppbackad av sina egna i riksdagen plus socialdemokraterna är som en betongmur. Inget av kritiken tränger igenom.
Försvarsbloggarna har varit verksamma i flera år, och deras beskrivning av verkligheten skiljer sig markant mot vad som sägs från officiellt håll. Att etablerade medier inte ser att detta är en story är obegripligt. Här finns något viktigt att berätta. Att ingen vill göra det är ett svaghetstecken för svensk journalistik.