Som NT på nyhetsplats uppmärksammat vid ett stort antal tillfällen, senast i går tisdag, dras Jasminskolan i Norrköping med stora problem. Under i stort sett hela tiden skolan har varit i drift (sedan hösten 2010) har olika missförhållanden uppmärksammats.
Och det är inte några småsaker. Bland problemskolor framstår faktiskt Jasminskolan som ett skräckexempel.
"Vi har 90 punkter som vi kan bedöma, och det var inte många som de inte hade kritik på" säger Marie-Louise Hultman på Skolinspektionen efter ett besök i somras. Väl att lägga märke till brukar kritik mot skolor inte omfatta mer än högst tio till femton punkter.
Det stora problemet är dock att bristerna inte åtgärdas tillräckligt fort och effektivt - eller rättare sagt knappast alls. Förklaringen är sannolikt bristande kompetens och/eller ovilja inom skolledningen att göra något. Den första rektorn saknade formell kompetens, men kritiken har fortgått även under nuvarande ledning.
Det är naturligtvis bara Skolinspektionen som har rätten, och sannolikt kompetensen, att fatta ett nedläggningsbeslut. Alternativet är fortsatta åtgärdsprogram men Jasminskolans hittillsvarande oförmåga att agera - liksom framför allt att elever lider av bristerna - borde onekligen tala för en nedläggning. Att det går så långt är dock extremt ovanligt.
Ja, på sätt och vis kanske för ovanligt.
För naturligtvis måste dåliga skolor kunna stängas. Det handlar om skattebetalarnas pengar. Jasminskolan får runt 25 procent mer per elev än genomsnittet för skolor i Norrköping på grund av många stödkrävande barn.
Men framför allt handlar det naturligtvis om framtiden för dessa elever, som i just Jasminskolans fall har invandrarbakgrund (framför allt somalisk). Det hela är i betydande utsträckning en integrationsfråga och när ett ärende som detta drar ut på tiden i åratal kan skadorna bli nästan irreparabla.
En förutsättning för Sveriges jämförelsevis generösa politik på friskoleområdet är tydliga krav, god tillsyn och kännbara sanktionsmöjligheter. I det aktuella fallet handlar det dessutom om en religiös (muslimsk) friskola, vilket möjligtvis gör ärendet politiskt känsligare men inte bör ha någon betydelse för den objektiva bedömningen. Precis som i alla andra fall måste undervisningen i princip vara konfessionsfri.
I Jasminskolans fall handlar kritiken om undermålig undervisning, inte eventuell religiös indoktrinering.
Finns det något gott i denna sorgliga historia är det trots allt att Skolinspektionens verksamhet fungerar. Men det är beklagligt att brister får kvarstå under så lång tid och trots så många påpekanden.