Georgienkriget för fem år sedan tog Europa på sängen. Fast hur överraskande var det egentligen?
En som inte blev särskilt överraskad var riksdagsledamoten Mats Johansson (M) som i dagarna gett ut en bok – Kalla kriget 2.0, Ryssland rustar (Timbro förlag). Han gör dessutom den helt korrekta (men i Sverige ovanliga) slutsatsen att kriget i första hand inte handlade om Georgien, utan om att visa USA vem det är som bestämmer. Rysslands dåvarande premiärminister och nuvarande president Vladimir Putin ”ville konfrontera och besegra en makt som var nära allierad med USA /…/ för att visa att amerikanska garantier är tomt prat” för att citera det amerikanska analysföretagets Stratfors chef George Friedman.
Rysslands politik är emellertid inte så ny som nygammal och det är också förklaringen till Johanssons val av titel på sin bok. Vad det handlar om är kort och gott Kalla kriget i nya kläder.
Att Johansson själv är en ganska kallhamrad kall krigare råder det ingen tvekan om och jag ger honom rätt i att Kremls agerande baseras på föreställningen om permanent konfrontation med väst. Sålunda syftar exempelvis energipolitiken inte primärt till att generera vinster, utan att göra ett antal stater beroende av Moskvas välvilja. Samtidigt fortgår den militära upprustningen, låt vara med varierande resultat.
Det anmärkningsvärda är förstås att detta har så liten betydelse för den säkerhetspolitiska debatten i Sverige – om det över huvud taget förekommer någon. Trots vissa viktiga reformer lanserade av förre försvarsministern Sten Tolgfors (M) fortgår i stort sett den numera två decennier gamla nedrustningspolitiken.
Tyvärr är Johansson en röst som ropar i öknen, kanske också inom sitt eget parti. Sorgligt och oroväckande, men inte ovanligt och tyvärr inte heller helt typiskt för Sverige. I vart och vartannat europeiskt land har finanskrisen framtvingat militära nedrustningar samtidigt som också USA:s intresse för vår kontinent minskar. Under sådana omständigheter är steget till säkerhetspolitiskt önsketänkande kort.