Det föreligger inget krigshot mot Sverige. Ryssen kommer inte. Inte ens när Ryssland har genomfört sin omfattande upprustning som nu pågår finns det risk för krig. Om detta råder bred enighet bland försvars- och säkerhetspolitiska analytiker, till och med hos dem som är allra mest misstänksamma.
Alltså finns det ingen som helst anledning för Sverige att också rusta upp. Eller?
En orsak till varför vi är så oeniga om försvarspolitiken beror på att de flesta i Sverige inte är vana att tänka i termer av hård säkerhet. Vi har vant oss vid att vi är ett land med fredliga relationer till alla sina grannar.
Men den som läser statskunskap på universitetet får lära sig en annan historia, nämligen att världen är en anarki. Det finns ingen världsregering som håller staterna i schack, utan världen är som en skolgård. Den starke kan ostraffat ge sig på den svage.
Berättelsen om världen som anarki har historien på sin sida. Fram till slutet av andra världskriget var mellanstatliga krig mycket vanliga. Efter andra världskriget följde kalla kriget, 1945–1991, och därtill skapades FN. De västeuropeiska länderna bildade också EG som sen blev EU.
Sen dess har de mellanstatliga krigen blivit avsevärt färre och Europa, en av världshistoriens mest krigiska kontinenter, framstår idag som fredens rike.
Har världen i och med det slutat att vara en anarki? Nej, eftersom vi fortfarande inte har en världsregering. Det som har hänt är snarare att det gäng på skolgården som var starkast vann. Nato besegrade Warsawapakten, inte med våld utan genom att rusta ”ihjäl” Sovjetunionen.
Att vi inte märker mycket av anarkin beror på att nästan alla våra grannländer är med i det segrande gänget. På en punkt tvingas dock också Sverige att anpassa sig till skolgårdsmentaliteten och det är i vårt förhållande till Ryssland, som inte är med i Nato, inte är en demokrati, och är känt för att agera precis som på en skolgård.
I en anarki gäller det att förebygga konflikter istället för att bara reagera när något händer. Det gör man genom att hålla en hög beredskap trots att fred föreligger, eller att vara med i en allians. På så vis visar man för de andra på skolgården att man inte accepterar våld som medel för konfliktlösning.
I en anarki är det den som rustar ned som skapar osäkerhet. Den som rustar ned sänder ut ett budskap om att han är svag, och svaghet lönar sig inte. Precis som på skolgården bjuder svaghet inte in till att man blir uppskattad för sin ödmjukhet utan att man istället blir en måltavla. För övriga blir man ett osäkerhetsmoment. En aktör som ingen kan lita på.
Om ett land dessutom både har ett svagt försvar och vägrar ingå i en allians förvärras situationen ytterligare. Ett maktvakuum uppstår, och maktvakuum inbjuder tyvärr till krig.
Man kan tycka att hela rustningslogiken är barnslig, och att vuxna människor inte ska hålla på på detta vis. Det är sant. Men rustningslogiken är bara en del av ett lands utrikespolitik. Vid sidan av detta bör ett land också vara aktivt inom FN och försvara folkrätten för att på sikt tränga undan skolgårdsmentaliteten. År 2013 är dock världen fortfarande en anarki.