I dag presenterar en enig försvarsberedning den första heltäckande säkerhetspolitiska rapporten på fem år. Kanske, ska sägas, för Vänsterpartiets åsikter lär avvika. Liksom i värsta fall Moderaternas.
Till råga på allt beror detta åtminstone delvis på att M och V är överens om den pågående ryska upprustningen – den är inte så farlig som många andra tycks mena. Man kan ju fundera på vad Gösta Bohman och andra ”gamla” moderater hade tyckt om det på tiden då det begav sig …
En av dessa moderater har dock fortfarande en central ställning i partiet. Utrikesminister Carl Bildt anno 2013 är dock en blek kopia av sig själv för tjugo eller trettio år sedan.
Det är i och för sig den ryska krigsmakten också – om man jämför med den sovjetiska. Och det är en förklaring till den nymoderata nedrustningspolitiken. Hotbilden har förändrats, väljarnas intresse för försvarsfrågor har minskat och de nya Moderaterna har därför funnit skäl att distansera sig från de gamla.
Gott så – om det inte varit för att en viss herr Putin i Kreml högaktningsfullt struntar i den nymoderata valstrategin.
För Moderaterna är detta förstås utomordentligt irriterande och inte blir det bättre av att Medelsvensson visar långt större lyhördhet för utvecklingen än delar av det egna regeringskansliet. Enligt en färsk undersökning genomförd av den säkerhetspolitiska tankesmedjan Frivärld och analysföretaget United Minds anser numera var tredje väljare att försvarsfrågan har stor betydelse för deras partival.
Fortfarande åtnjuter dock Moderaterna respekt som det mest trovärdiga partiet i försvarsfrågor, enligt ovanstående undersökning. Därefter kommer Socialdemokraterna – och på tredje plats Sverigedemokraterna som uppenbarligen försöker profilera sig i just försvarsfrågor.
I försvarsberedningen har Moderaterna i varierande utsträckning kommit i konflikt med Allianskamraterna, men också med Socialdemokraterna. Det upprör vissa, till exempel en av de moderata representanterna, Hans Wallmark, som menar att Socialdemokraterna agerar försvarskritiker av partitaktiska skäl. Det ligger något i detta eftersom Socialdemokraterna varit långt mindre villiga att föreslå ökad resurstilldelning än att kritisera Moderaterna. Samtidigt är det ett klent försvar för egna tillkortakommanden.
I viss mån går det att förstå den moderata oviljan att erkänna det nygamla sovjetryska hotet, eftersom det ofrånkomligen kommer att leda till krav på förstärkt försvarsbudget. Samtidigt gäller samma dilemma i än högre grad den splittrade rödgröna vänstern och samtliga partier har anledning att se upp med Sverigedemokraternas försök att profitera på utvecklingen.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har gjort en del olämpliga uttalanden tidigare och varit sen att reagera på den försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöområdet, men nyligen konstaterade han det sannolika behovet av en resursförstärkning inom försvarspolitiken. Förhoppningsvis handlar det om mer än symbolpolitik. Det går bra för Moderaterna, efter flera knaggliga månader vänder det till exempel upp i Novus senaste väljarbarometer. Det vore väl bra synd om partiet då inte skulle kunna bryta sitt självskadebeteende i en så klassisk valvinnarfråga som försvaret.