Att föräldrar köper BH:ar åt sina åttaåriga döttrar har upprört många. Det var Frida Boisen, Göteborgspostens chefredaktör, som i en krönika berättade om sin dotter som hade bett om att få en BH, och hur hon hade vägrat gå med på det. Artikeln blev snabbt en av de mest lästa under veckan som gick. Upprördheten är stor.
Frågan är intressant eftersom den sätter fingret på ett principiellt ideologiskt problem. Kan det vara samhällets ansvar att se till att småflickor inte luras att tro att de måste bära BH eller är det föräldrarnas? Finns det ett gemensamt problem som måste lösas här eller är det upp till var och en att göra som hon själv vill?
Den dominerande politiska dogmen i fall som dessa är den liberala. Var och en ska få göra som hon vill så länge hon inte skadar någon annan. Vad som är rätt för den ene är inte rätt för den andre.
Alltså ska föräldrarna bestämma. Staten ska förhålla sig neutral.
Konsekvensen blir emellertid att liberalismen inte har någon idé om huruvida det är bra om åttaåringar har BH eller inte. Det finns inget liberalt svar på den frågan.
Så hur ska man veta? Varifrån ska föräldrarna hämta vägledning? Här kommer liberalismen till korta. Den säger bara att föräldrarna ska bestämma själva.
När jag påpekade detta för vänner i veckan fick jag den givna motfrågan: Men du kan väl inte mena att staten ska ta över ansvaret för barnen?
Självklart inte. Föräldrar kan vara dåliga på att uppfostra sina barn, men att i kommunistisk anda lägga över ansvaret på staten skulle vara en katastrof.
Det viktiga budskapet här är att föräldrar måste ha goda förebilder att ta efter för att kunna utnyttja sin frihet att göra kloka val åt sina barn. Utan förebilder lämnas föräldrarna i ett virrvar. De får chansa.
Många föräldrar gör då så att de tar efter sina föräldrar. Klokt och sansat frågar de den förra generationen hur den gjorde.
Men alltför få tänker så. För samtidigt som vi skapat ett liberalt samhälle där alla har rätt att bestämma över sig själva finns det en föreställning om att allt vad den gamla generationen gjorde var dåligt.
Under 1960- och 1970-talen genomgick samhället en sexuell revolution. Det var fint att vara radikal. Det var gammalt, mossigt och bakåtsträvande, till och med förtryckande att stå för den äldre generationens sexualmoral. Denna radikala jargong lever vi med fortfarande.
Så, jo, visst har vi ett kollektivt problem. Det var klokt av oss att skapa ett liberalt samhälle, men det var fel att urskillningslöst riva gamla förebilder. Det har gjort oss blinda.
Finns det en väg tillbaka? Nej, tillbaka till en annan tid kan man aldrig gå. Det finns inga tidsmaskiner. Och ropa på att staten ska gripa in, som alltför ofta görs i vårt land, kommer bara att göra saken värre. Det vi behöver är en annan väg framåt, där vi slutar att kalla mormor och morfar för inskränkta och förtryckta. Varför inte fråga barnets mormor? Hur gjorde du med din dotter? Fick hon bära BH? Varför inte?