Vad dyker upp i huvudet när man tänker på skolor i fattiga länder? Vanligtvis sådana skolor som drivs av välgörenhetsorganisationer, missionsorganisationer eller möjligtvis statliga dito. Det har länge också varit den gängse bilden, men verkligheten är inte så enkel. I alla fall inte om man får tro skolforskaren Pauline Dixon, som i tankesmedjan Frivärlds regi höll ett föredrag vid Uppsala universitet i tisdags.
Dixon, som är en av ledande forskarna inom området privata lågkostnadsskolors roll i utvecklingsländer, berättade om att stora delar av föräldrarna i fattiga länder väljer att betala för sina barns utbildning, trots att det finns statliga skolor. Det finns flera skäl till detta. Först och främst handlar det om kvalitet, men samtidigt bör man komma ihåg att det kommer extra kostnader utöver själva skolavgiften, såsom skoluniform, material med mera. I praktiken är det inte särskilt mycket dyrare att ha sina barn i privata skolor, särskilt inte med tanke på att den utbildning som ges i regel är bättre.
Det var naturligtvis oväntat att hitta en sådan stor andel privata skolor i länder som Indien, Nigera och Kenya, inte minst med tanke på att de inte i huvudsak hade skapats av ditresta organisationer, utan av landsmännen själva. Många har helt enkelt ansett att det statliga utbudet är undermåligt och därför startat egna skolor. De har själva fått ta ansvaret för sina barns utbildning. Dixons forskning visar också att majoriteten av av föräldrarna i slum- och låginkomstområden sänder sina barn till privata skolor.
Trots att många av föräldrarna är analfabeter har de ett system för att själva granska skolornas kvalitet, nämligen att se om barnen talar engelska, hur slitna skolböckerna är, samt om läraren är aktiv – eller över huvud taget är på plats.
Precis som i den svenska debatten präglas biståndsdebatten av huruvida dessa privata initiativ ska stödjas, något som i dag ofta inte är fallet. Naturligtvis finns vetskapen om de privata skolinitiativen, men dessa ses – bland annat av UNESCO – som ett symptom på problemet och inte en del av lösningen. I stället anser de att de nationella utbildningssystemen bör stärkas och förbättras.
Självfallet bör målet vara att ständigt förbättra den statsapparat dit biståndet går, även om det i dag i många länder ser mörkt ut. På grund av korruption och annan kriminalitet är det betydande delar av biståndet som försvinner varje år. Och med tanke på hur situationen ser ut i dag, lär det tyvärr dröja många år innan de statliga utbildningssystemen kan leverera en så pass kvalitativ utbildning att de fattiga barnen sedan har vad som krävs för att själva försöka ta sig ur den svåra situation de befinner sig i. Men att under tiden i praktiken ignorera de privata lösningarna som dyker upp här och var är inte att hjälpa någon. Allra minst de fattiga barnen.
Mattias Holmström