Det började med att Paulina Neuding, chefredaktör för magasinet Neo, skrev en krönika i Svenska Dagbladet (28/12). Där kallade hon de kåkstäder som etablerats av tiggare utanför Stockholm en social katastrof. I texten nämnde hon att Fredrik Segerfeldt, liberal debattör och författare till boken Migrationens kraft och förespråkare av fri invandring, hävdat att det är bättre att bo i en kåkstad i Sverige än i Mogadishu. Neuding menade att detta var en ohållbar inställning. Och visst, kåkstäder är något som bara de allra äldsta i vårt land kommer ihåg, och de minns det säkert med fasa. Utomhustoaletter, avsaknad och rinnande vatten och bristfällig värme.
Så vill vi inte att någon ska leva. Men innan den initiala reflexen sätter in måste man ta ett steg tillbaka och tänka på saken. Men många människor i världen lever under precis dessa förhållanden. Segerfeldts poäng är inte att detta är bra, utan ett ofrånkomligt faktum. Då återstår frågan vad som ska göras. En fattig människa har det bättre i Sverige, med allt vad det innebär att bo här. Vi omges av fungerande institutioner som rättsstat, demokratiska rättigheter och marknadsekonomi. Detta är receptet mot fattigdom. De fattigaste länderna i världen saknar alla helt eller delvis detta. De som är på väg ur fattigdom är det just för att de långsamt arbetar fram bättre och bättre institutioner. Det spelar med Segerfeldts ord inte någon vem du är, utan var du är. Han pekar på undersökningar som visar att till exempel fyra av fem haitier som lyfts ur fattigdom har gjort det genom att flytta till USA. Där finns möjligheter att lyfta sig själv ur fattigdom, vilket saknas på Haiti. Det finns med andra ord en poäng i att öka inkomstklyftorna i Sverige för att radikalt minska den globala fattigdomen.
Neuding menar att detta går stick i stäv med den svenska politiska kulturen. De villkor som skulle vara nödvändiga för att Sverige ska bli ett nybyggarland är svenskar inte beredda att genomföra. Sänkta ingångslöner, radikala sänkningar av skattetrycket och bostäder med bristfällig standard accepterar vi inte. Vi inför istället nya sociala insatser och höjer välfärdsstatens engagemang för de utsatta. Det skulle i längden bli ohållbart om invandringen var fri. Även hon har sina poänger.
Segerfeldts resonemang är draget till sin spets, men illustrerar en viktig poäng: Är det bättre att människor är fattiga där än här? Naturligtvis inte. Neudings hänvisar till en politisk realitet: Svenskar i gemen kommer vilja se ökade sociala insatser för de nyanlända grupperna i stället för att ställa om vår samhällsmodell. Det är också en i sak korrekt iakttagelse.
Det är en intressant diskussion att följa, framför allt för att den sker mellan två borgerliga debattörer som i andra frågor i huvudsak är överens. Den svenska vänstern är helt bortkopplad och verkar tämligen ointresserad av att diskutera global fattigdom och migration. Det är trist, men samtidigt är jordens fattiga troligen mer hjälpta av att människor vars grundinställning är att avfärda världens största fattigdomsutrotare, marknadsekonomin, håller tyst.