I torsdags meddelade regeringen att fil. dr Leif Tengström tilldelats Nordstjärneorden. Vad? tänkte jag. Har en vanlig svensk fått en svensk statsorden! Det var som tusan!
Sen såg jag att Tengström är finlandssvensk och får utmärkelsen för sitt arbete med att stärka svenska språkets ställning i Finland.
Besviken fick jag återigen konstatera att ingen vanlig svensk kan komma ifråga för svenska statsordnar. Finlandssvenskar går bra, men inte rikssvenskar.
Alla länder har statsordnar. Det är utmärkelser som man ger till människor som gjort stora insatser för landet ifråga. Några kända ordnar är exempelvis den danska Elefantorden, den brittiska Strumpebandsorden eller den franska Hederslegionen. Ordnar finns i både monarkier och republiker. Det anses oerhört fint att få en orden och vem som helst som anses värdig kan komma ifråga för en utmärkelse, både medborgare och ickemedborgare.
Sverige har sedan 1700-talet fyra statsordnar: Serafimerorden (som är den högst rankade), Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden. Men det märkliga är att ingen vanlig svensk kan få någon av dessa utmärkelser, endast utlänningar och medlemmar av kungahuset. En svensk medborgare kan aldrig få sitt lands finaste utmärkelse hur stora insatser hon än gör för sitt land.
Det som ligger bakom denna underliga ordning är ett riksdagsbeslut från 1974. Det statliga belöningssytemet fungerade inget vidare där vissa kunde utkvittera ordnar med automatik beroende på vilken tjänst i staten man hade. Men istället för att reformera systemet så la staten i praktiken ned det. Det här var på röda 70-talet och riksdagsmajoriteten tyckte inte att statsordnar hörde en jämlik och demokratisk tid till. Att man inte avskaffade ordensväsendet helt och hållet berodde på att länder brukar ge varandras statschefer ordnar som ett tecken på vänskapsband.
Det kan givetvis tyckas att statsordnar bara är onödigt krimskrams. Är det inte bättre att ge en förtjänt medborgare en guldklocka? En kristallvas? Kanske en blombukett? En klapp på axeln? Kanske någon också fortfarande tycker att det är orättvist att några ska kunna få utmärkelser men inte alla.
Saken är dock den att även om staten slutade att dela ut statsordnar till medborgarna slutade den aldrig med att dela ut kungliga medaljer. Senast nu i januari fick exempelvis låtskrivaren Joakim Berg från popruppen Kent H.M. Konungens medalj, 8:e storleken i högblått band.
Medaljer är precis som ordnar ett sätt att belöna förtjänta medborgare men med skillnaden att ordnar i alla internationella sammanhang räknas som det finaste man kan få. Medaljer är belöningar de också, men andra rangens utmärkelse. Systemet är alltså inkonsekvent.
Inkonsekvens kan man leva med. Värre är det dock med det budskap staten sänder ut till sina medborgare när den vägrar att dela ut de allra finaste utmärkelserna till sina egna medborgare.
I någon mån får man därför säga att den har lyckats med sin jämlikhetsreform, men det är den sämsta form av jämlikhet man kan tänka sig. Staten säger till sina medborgare: Ni är alla lika värdelösa.