En chock för många radiolyssnare. Och ”en av de värsta dagarna i Sveriges Radios historia”, enligt Sveriges Radios vd Cilla Benkö. I går dödades SR:s utrikeskorrespondent i Afghanistan Nils Horner, på öppen gata i huvudstaden Kabul.
Nej förresten, dödades är i sammanhanget ett missvisande ord. Det ger intryck av att Horner dog medan han till exempel rapporterade från strid, kanske av en förlupen kula. Så var inte fallet. Horner sköts med ett enda skott, vid en restaurang under vad som förefaller vara vanliga lugna vardagsförhållanden.
Allt tyder på att Horner mördades, kanske avrättad av en yrkesmördare som visste precis vem han angrep och varför. Det går att göra jämförelser med hur exempelvis den ryska journalisten Anna Politkovskaja kallblodigt mördades i Moskva 2006.
I skrivande stund känner vi inte till omständigheterna närmare. Talibanerna låter meddela att de inte ligger bakom våldet, men det säger egentligen inte så mycket. Talibanerna är inte någon enhetlig rörelse och dessutom går det att tänka sig kopplingar till kriminalitet.
Vad vi däremot vet att arbetet som utrikeskorrespondent i många länder blivit livsfarligt – också under jämförelsevis lugna förhållanden. Att dödas under strid har alltid varit en risk för alla journalister, i alla krig. Men allt oftare blir reportrar själva måltavlor. I exempelvis inbördeskrigets Syrien har det därför blivit mycket svårt för utländska journalister att verka.
För oss var Horner en trygg röst i en kaotisk del av världen, en röst som ofta blev en självklar del av vardagen. Nu har den tystnat. En hjälte har lämnat oss.