I torsdags anordnade tankesmedjan Frivärld i Stockholm ett seminarium med rubriken ”Försvarspolitikens kollaps – hur hamnade vi här?”. Dragplåstren var flygvapenofficeren Carl Bergqvist, mer känd som Wiseman och mannen bakom försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms, och den före detta miljöpartistiska riksdagsledamoten Annika Nordgren Christenssen.
Att Sverige i huvudsak inte har en försvarsförmåga är det numera ingen som förnekar, utom kanske en och annan regeringslojal MUF-are. Men som sagt: hur hamnade vi här?
Vad man bör ha i åtanke är att frågan om vi kan försvara oss framstår som felställd. Det är nämligen inte meningen att vi ska kunna försvara oss. I det senaste riktiga försvarsbeslutet från 2004 dominerar försvarets användbarhet till internationella insatser helt. Att det inte finns några fasta förband på Gotland har alltså inget med försvarshänsyn att göra (ur ett sådant perspektiv är och förblir det ofattbart), utan med praktiska och regionalpolitiska hänsyn.
Vad man också bör ha i åtanke är att denna dramatiska omställning hade sina randiga skäl. Åren kring millennieskiftet var det inget orimligt antagande att säkerhetssituationen i vårt närområde hade förbättrats dramatisk och för överskådlig tid. Den ryska militära förmågan bedömdes 2004, delvis med rätta, vara på en ”mycket låg nivå”. Ingenjörerna bakom försvarsneddragningarna betonade dock utan undantag vikten av att behålla en beredskap att bygga upp en försvarskapacitet om detta skulle förändras.
Därför slog försvarsberedningen i betänkanden från 2003 och 2007 fast indikatorer, lackmustest, som skulle utvisa om och när det fanns behov av att förbättra förmågan till nationellt försvar. Indikatorer som skulle underlätta för kommande generationer av beslutsfattare att slippa, som grodan, bli kokad levande därför att varje enskild förändring är för liten för att reagera.
En indikator var antalet flygtimmar för ryska stridspiloter. Den indikatorn har gett utslag: i dag flyger ryska stridspiloter mer än svenska. En annan var Rysslands förmåga att koordinera större offensiva övningar, som bedömdes som obefintlig. I höstas genomförde Ryssland övningen Zapad i Östersjöområdet, den största sedan 60-talet. En tredje indikator var om Ryssland drar sig ur rustningsavtalet CFE, vilket skedde förra året. Den mest avgörande indikatorn av alla var naturligtvis hur Ryssland skulle förhålla sig militärt till länder i sin närhet. Den indikatorn gav utslag redan 2008, med invasionen av Georgien. I dag följer vi rapporteringen från Ukraina.
Summa summarum har alltså nästan alla de förhållanden som låg bakom ominriktningen av Försvarsmakten förändrats, utan att det satt något större avtryck på den förda försvarspolitiken. Lackmustesten har inte fyllt sitt syfte. Det regeringsalternativ som gör anspråk på att framstå som långsiktiga och ansvarstagande måste föra en försvarspolitik som är konsekvent med dess egna utgångspunkter.