Han som inte skulle ha blivit konung

Carl XVI Gustaf fick ta över kronan i förtid, i en för monarkin kritisk situation.

Carl XVI Gustaf vid sitt trontillträde.

Carl XVI Gustaf vid sitt trontillträde.

Foto: Jan Collsiöö/TT

Ledarkrönika2023-09-15 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Halv nio på kvällen 15 september 1973 lade Gustaf VI Adolf ned sin jordiska verktyg för alltid. Han dog på Helsingborgs lasarett, i komplikationer efter en operation. Ett mycket tidigt barndomsminne är när min mor tog med mig för att se begravningskortegen, när den lämnade staden. Jag vill minnas att vi var många längs vägen.

I samma stund blev hans barnbarn Carl Gustaf kung. Den yngste monarken på nästan 200 år. Många fruktade, och vissa hoppades, att han skulle bli Sveriges siste kung.

Så blev det inte.

Ännu vid förra sekelskiftet kunde kungen utöva politiskt inflytande och när Gustaf V höll sitt berömda borggårdstal i Stockholm på randen till första världskrigets utbrott stod kronprinsen, den blivande Gustav VI Adolf, som vanligt vid hans sida. Borggårdstalet innebar ändå ett brott mot den praxis som växt fram och skapade en parlamentarisk kris. Den gången räddades monarkin av att kungen hade rätt i sak. Sverige behövde rustas och den sittande ministären Staaf förde en ansvarslös politik på försvarsområdet.

För såväl kungen som framför allt kronprinsen stod det emellertid klart att en ny tid stod för dörren. Socialdemokraterna – strax Sveriges största parti – hade republik på programmet. Men det har aldrig blivit något. Kungarna förmådde anpassa sig. Och skaffade sig paradoxalt nog goda kontakter i det som tidigare nästan varit ett fiendeläger.

Gustaf V och Hjalmar Branting hade en respektfull relation till varandra, kungen kom framför allt utmärkt överens med Per Albin Hansson. Tage Erlander var initialt mer skeptisk till Gustaf VI Adolf, men strax utvecklades en verklig vänskap mellan kungen och den till synes nästan lika evige statsministern. Att den nye kungen (Gustav VI Adolf tillträdde sitt ämbete 1950) aldrig varit traditionellt tyskorienterad utan brittiskvänlig redan före andra världskriget gjorde honom pålitlig i alla sammanhang. Över huvud taget var han modern för sin tid och vår nuvarande kungs motto – För Sverige i tiden – hade lika gärna kunnat vara Gustaf VI Adolfs.

På pressbilderna ser han onekligen mer bekväm ut i tidsenlig kostym i ledigare sammanhang, än vad han gjorde under betydligt stramare omständigheter under ungdomen. Favoritekipaget var inte längre hästdragen vagn, utan en svart Cadillac. Istället för att i tid och otid uppträda i uniform kunde man desto oftare se honom på knä i samband med arkeologiska utgrävningar. Få monarker har varit så bildade som Gustaf VI Adolf.

Men kungens ordspråk var som bekant Plikten framför allt. Denna plikt innebar att upprätthålla balansen mellan traditionell pompa och modernare folklighet, men också att representera hela nationen – både inom och utom Sveriges gränser. Samtidigt skulle kungen vara politiskt neutral, vilket prövades under regeringskrisen 1957. Han klarade provet.

Till plikten hörde emellertid också att – hålla sig vid liv. Gustaf VI Adolf var nästan 68 när han tillträdde. I kulisserna stod länge kronprisen Gustaf Adolf (som förmodligen fått kunganamnet Gustaf VII) och väntade på sin tur, när tragedin slog till. På en flygresa från Köpenhamn 1947 störtade planet och kronprinsen omkom. Vår nuvarande kung var mindre än ett år då och när så Gustaf V dog 1950 var det han som blev kronprins – ännu lyckligt ovetande om de krav som väntade.

undefined
Den blivande Carl XVI Gustaf i famnen på sin farfarsfar Gustaf V, med sin far (stående) prins Gustaf Adolf och sin farfar, den blivande Gustaf VI Adolf till vänster.

Det var inte Carl Gustaf, utan hans far som skulle blivit kung 1973. Han borde ha fått den mänskliga chansen att vänta ytterligare ett par decennier på sin tur, om inte ödet önskat annorlunda.

Samtidigt fanns det så att säga inga reserver. Bara en farbror fanns kvar i successionsordningen, den populäre men åldrande prins Bertil – som saknade egna barn. Samtidigt som många oroade sig såg de jämförelsevis få, men ofta politiskt inflytelserika, republikanerna framtiden hoppfullt an. Vore det inte ett utmärkt tillfälle att avskaffa monarkin om Gustaf VI Adolf dog medan Carl Gustaf fortfarande var omyndig?

Tills vidare fick man nöja sig med att ge monarkin en mindre politisk och mer ceremoniell roll – fast det blev ju nästan tvärtom. För monarkin hade redan förlorat sin politiska roll och genom den famösa Torekovskompromissen 1971 förlorades också mycket av den pompa och ståt som tidigare omgett kungahuset.

Men kungen blev republikanerna inte av med. 1973 efterträdde han sin farfar, gifte sig och fick tre barn. I dag har familjen fyllts på med åtta barnbarn. Elva personer står på tronföljd, med den populära kronprinsessan Victoria först. Kungen själv är också han folkkär och försöken att snärja eller förlöjliga honom i medierna har i slutändan alltid slagit tillbaka.

Det är först och främst hans egen (och familjens) förtjänst. Men Carl XVI Gustaf har också haft en trygg och stabil tron att sitta på. Det såg Gustaf VI Adolf till.

 
 
 
 
 
 
Läs mer om