När man jämför den svenska "modellen" under coronakrisen med de mer genomarbetade strategier våra nordiska grannländer tillämpar, slås man inte bara hur mycket sämre vi lyckats med att bekämpa covid-19. Man noterar också att mycket av debatten om det svenska agerandet kretsar till Folkhälsomyndigheten (FHM) i allmänhet och statsepidemiolog Anders Tegnell i synnerhet.
Visst finns det goda skäl att ifrågasätta vissa av FHM:s rekommendationer, liksom framför allt hur Tegnell initialt närmast bagatelliserade coronasmittan. Men att låta kritiken kretsa kring FHM är egentligen fel. För FHM är trots allt inte mer än en myndighet, som kan fungera mer eller mindre bra med mer eller mindre insiktsfulla företrädare – men som faktiskt inte har någon politisk beslutanderätt.
Hos våra nordiska grannar ser det annorlunda ut. Naturligtvis har också de sina motsvarigheter till svenska FHM med företrädare som motsvarar vår Tegnell. Men de aldrig har framträtt som annat än de experter de ska vara.
I Danmark och Finland, Island och Norge är det självklart att regeringen med statsministern i spetsen fattar de beslut som i grund och botten är politiska. Som det nu förhåller sig leds samtliga dessa länder av kvinnor: Mette Frederiksen och Sanna Marin, Katrín Jakóbsdottir och Erna Solberg. Fyra erkänt framgångsrika kvinnor med varierande politisk färg. Som har visat sig ansvarsvilliga och kraftfulla i politisk handling under den pågående krisen. Man ska inte underskatta betydelsen för den relativa framgången mot covid-19 dessa stater kan berömma sig för.
För Sverige har det gått sämre, mycket sämre, och vissa vill ge Tegnell skulden! Det är plausibelt men (oavsett vad man tycker om statsepidemiologen) egentligen helt fel. Istället bör vi fråga oss vad vår statsminister – Stefan Löfven – egentligen uträttat.
Eller kanske snarare inte uträttat.
Det feministiska självberömmets Sverige utmärks inte bara av Nordens svagaste statsminister, som gärna vill vara landsfaderlig (behövs det?) men som försökt delegera den praktiska politiken till FHM. Dessutom går denna "frånvarofeministiska" attityd igen hos resten av regeringen.
Två statsråd har mer eller mindre ensamma fått fronta kritik och ta ansvar så gott de kunnat: finansminister Magdalena Andersson (S) och socialminister Lena Hallengren (S). De har överlag utfört ett gott dagsverke, men var är resten av ministären Löfven, hur ofta har förresten de manliga ministrarna synts och hörts?
Nej, just det.