Först skulle det vara över på några veckor. Därefter skulle soldaterna komma hem innan löven fallit från träden. Eller åtminstone till jul. Om inte annat skulle marknaden aldrig tolerera ett långt krig. Det skulle bli för dyrt.
Men prognosmakarna ägde inte frågan och när den onde anden väl sluppit ur flaskan var det svårt att trycka ner honom igen. Soldaterna kom inte hem förrän senhösten 1918 och världen blev sig aldrig lik igen.
Att jämföra den pågående coronakrisen med första världskriget kan förstås verka lite överdrivet! Men psykologiskt finns det mycket att lära av kriget och samtidens reaktioner på detsamma. Precis som i augusti 1914 tycks vi inbilla oss att även om krisen just nu är nog så allvarlig, kommer den ganska snart att blåsa över. Eller åtminstone inbillade vi oss det.
Andra hävdar att dagens mer eller mindre globala undantagstillstånd inte kan vara hur länge som helst och kräver ett slutdatum. Annars blir det för dyrt. Precis som 1914.
Problemet är emellertid att vi inte äger frågan. Just nu görs tvekande försök till normalisering i många europeiska länder. Tvekande eftersom ingen vill riskera allvarliga bakslag. Då riskerar vi nämligen inte bara att många fler dör, utan också att den redan ansträngda sjukvården kollapsar av påfrestningen. Med oöverskådliga effekter för inte minst den ekonomi många nu vill rädda.
Därför pågår just nu en mer eller mindre uttalad anpassning till vardagen, men inte den gamla utan en ny som i värsta fall kan vara mycket länge. Som även med en jämförelsevis optimistisk prognos ändå inte bara kommer att innebära att många fortsatt kommer att dö, utan också ett ekonomin kommer att fortsätta ta stryk. I viss mån duger det faktiskt att tala om övergången till en krigsekonomi, där staten håller i taktpinnen.
I jämförelse med många andra länder har Sverige valt en jämförelsevis försiktig strategi. Det kan ha bidragit till att vi drabbats av en högre dödlighet än vad som hade varit fallet vid en hårdare nedstängning, men kan också innebära att vi klarar en utdragen kris bättre än andra länder. Förutsatt att vi verkligen befinner oss på en platå, att inte antalet svårt sjuka åter börjar öka med åtföljande dödlighet.
Fast egentligen kan vi bara vara säkra på en sak. Coronakrisen riskerar att plåga oss inte bara i veckor eller månader, utan i någon form förmodligen i år. Och världen kommer nog aldrig att bli sig riktigt lik igen.