Hans Stigsson: Lagom är bäst – också i Bryssel

Sällan har insatserna varit högre, när EU:s medlemsländer i dag och i morgon möts i Bryssel för att försöka komma överens om långtidsbudget och framför allt den stora återhämtningsfond som EU-kommissionen föreslagit, efter ett gemensamt franskt-tyskt initiativ. Fyra stater håller emot. Under den holländske premiärministern Mark Ruttes informella ledning, vägrar just Nederländerna men också Danmark, Sverige och Österrike att gå med på den föreslagna fonden.

Nu motsätter sig visserligen de fyras gäng inte fonden i sig, bara formerna för densamma. Sveriges förslag är att fondens resurser i första hand och helst helt och hållet ska fördelas genom lån och inte bidrag, samt att det ska ställas hårda krav på de länder som ska få tillgång till dessa lån.

Det är bra att någon företräder en sparsam linje också under besvärliga tider. Bara för att Tysklands förbundskansler Angela Merkel plötsligen bestämt för att byta fot – och tillsammans med Frankrikes president Emmanuel Macron föreslå en mer expansiv politik – innebär det inte att alla andra medlemsstater måste följa patrull.

Med detta sagt finns det ändå goda skäl att varna för en allt kompromisslös hållning, som riskerar att isolera oss och skada inte bara Europa, utan också Sverige. Våra öden är för övrigt gemensamma. Det som är bra för Europa är bra för Sverige och om det går dåligt för EU riskerar det att också drabba oss.

Att det finns en reell oro för att vi riskerar att måla in oss i ett hörn påvisas av hur företrädare för industri och fackförbund – från SEB:s ordförande Marcus Wallenberg och AB Volvos vd Martin Lundstedt till IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson och Unionens förbundsordförande Martin Linder – redan 16 juni på DN Debatt uppmanade regeringen att snarast godta EU:s återhämtningsfond. Allt är måhända inte perfekt i alla sina detaljer, men det mesta gott nog och framför allt nödvändigt för Europas ekonomiska återhämtning. Något som naturligtvis är av enorm betydelse för Sverige, ty hela 60 procent av vår export går till andra EU-länder.

Statsminister Stefan Löfven har utomordentligt god anledning att lyssna på dessa vädjanden från industri och fackföreningar. Men det finns också goda politiska skäl att just nu inta en mer kompromissvillig hållning.

I detta läge har signalerna säkerligen uppmärksammats i Berlin, men samtidigt kommer förstås Tyskland att vara vår tyngsta allierade inom EU under överskådlig, i synnerhet efter brexit. Frågan är inte bara ekonomisk, utan i sin förlängning också säkerhetspolitisk med ett allt aggressivare nyimperialistiskt Ryssland på andra sidan Östersjön, jämsides med ett osäkert amerikanskt engagemang så länge Donald Trump sitter som president i Vita huset. Vi får inte glömma att dessa storpolitiska utmaningar knappast ens noteras i Amsterdam eller Wien.

Gentemot Danmark finns det naturligtvis alltid anledning att främja ett så nära samarbete som möjligt, men i sammanhanget bör vi komma ihåg att Finland redan intar en välvilligare attityd till återhämtningsfonden. För Sverige finns det goda skäl att verka för nordisk sammanhållning.

Vi aldrig sjunka ner i småstatens navelskåderi, vilket givet den något inskränkta inrikesdebatten i Sverige lätt kan bli fallet. Vår röst bör väga tungt i Bryssel, varför Löfven inte bör nöja sig med någon andrarangsroll bakom Ruttes kavaj, utan frimodigt – och bestämt – på egen hand förhandla med såväl EU-kommissionens företrädare som Merkel och Macron. Vissa hävdar ju att statsministern egentligen är en mästarförhandlare! Nu har han chansen att bevisa det.