Vad hade premiärministern under Ungernrevolten 1956 Imre Nagy sagt om Orbans fjäskande för Moskva?
Till sist har Turkiets president Recep Tayyip Erdogan bestämt sig. Han vill ratificera Sveriges Nato-medlemskap. Förhoppningsvis. Han har lämnat över frågan till parlamentet och nu undrar alla om det går att lita på detta parlamentets goda vilja – samt vad som fick Erdogan att ändra sig just nu.
Än märkligare är den ungerske premiärministern Viktor Orbans senfärdiga uppträdande. Vad har han egentligen haft att vinna på att dra frågan i långbänk?
Orban har lovat att Ungern inte ska bli det sista land som släpper in Sverige i Nato. Underförstått är alltså frågan redan avgjord och den – av Orban påstått felaktiga – kritik som svenska regeringar riktat mot Ungerns långsamma avdemokratisering bör alltså egentligen inte ha någon betydelse.
Snarare handlar det nog om personliga skäl. Det är vanskligt att stämpla personer med olika diagnoser, men nog tycks Orban lida av inte så lite narcissism. Fast också mindervärdeskomplex. Orban vill gärna gå till historien som en stor man i Ungerns historia och sådana förebilder finns verkligen. Tråkigt nog tycks premiärministern emellertid snarast ha valt mellankrigstidens tämligen misslyckade diktator Miklos Horthy som idol. Om Horthy brukar sägas att han var amiral i ett land utan flotta, styrde en monarki utan kung och samarbetade med Hitler trots att han egentligen avskydde nazisterna.
Tillräckligt för att ge vem som helst huvudvärk, förmodligen också Orban – vilken som bekant emellertid glatt viftar på svansen när husse i Moskva säger något. Tänk att få vara kamrat med den store Vladimir Putin!
På denna de auktoritära personligheternas skala framstår trots allt Erdogan något mer på riktigt. Jämfört med Orban är han ändå en härskare att tas på visst allvar. Fast mindervärdeskomplexet är nog så påtagligt, inte minst nu på söndag då den moderna republiken Turkiet firar 100-årsjubileum.
Just då förpassas han nämligen till historiens åhörarläktare. Den store hjälten är förstås Mustafa Kemal Atatürk, nationens fader och en av 1900-talets största statsmän. Han som från ett hopplöst konkursbo efter den osmanska förlusten i första världskriget byggde upp en modern statsbildning. Med allt från åtskillnad mellan stat och religion till fullständiga medborgerliga rättigheter för kvinnor, från ekonomisk liberalism till ett modernt utbildningsväsende.
Atatürk kunde emellanåt vara nog så auktoritär han också, fast där tar också likheterna med Erdogan slut. Den senare ger istället en alltmer dystopisk framtoning med ökat inre förtryck, en ekonomi körd i botten och inte minst en förvirrad utrikespolitik, som nu senast då han kallade Hamas för "befriare".
Kemal Atatürk och adoptivdottern Sabiha Gökcen, världens första kvinnliga stridspilot.
Erdogan kan alltså inte nöja sig med Atatürk som förebild, i synnerhet inte som denne bedrev en sekulariseringspolitik. Erdogan har däremot en alldeles egen muslimsk väckelse på programmet, där han samtidigt är predikanten i kiosken som inte får ifrågasättas. Vore det inte fantastiskt om man kunde återuppbygga det gamla osmanska imperiet! Och vem vore mer lämplig som en modern sultan än...
Sådana förhoppningar är förstås löjliga, men också farliga. Samtidigt förklarar Erdogans grandiosa självuppfattning i grunden också varför han varit så besvärlig med att välkomna Sverige i Nato. Det lilla Sverige har nyttjats som slagpåse av både inrikes- och utrikespolitiska skäl och inte har det blivit sämre av att svenska regeringar inbillat sig att om bara man bugar tillräckligt djupt på seraljens trappa kan man hoppas på sultanens gunst.
Till sist tycks dock vår nuvarande regering ha insett att fjäskandet inte fyller någon funktion. Nu blir det inte fler eftergifter och dessutom – realpolitiskt mycket allvarligare – håller USA inne med försäljningen av stridsflygplan till Turkiet, så länge Erdogan bromsar vårt Nato-inträde. I enlighet med basarpolitikens logik backar då Erdogan, när han inser att man nu nått vägs ände. Det blir inte bättre och därmed finns det inte heller någon anledning för den turkiske presidenten att fortsätta "förhandla" (det vill säga höja priset allt eftersom).
Därmed inte sagt att hovprotokollet inte kan dra ut ytterligare lite på tiden. Att parlamentet i slutändan skulle kunna säga nej är emellertid i praktiken otänkbart, eftersom det indirekt skulle påvisa att Erdogan inte är så stark som han vill framställa sig själv.
Det hela är egentligen mycket plågsamt, inte minst för turkarna själva. Man kan bara hoppas att söndagens firande också blir en nystart för många av de upplysta ideal Atatürk gav uttryck för, men vars resultat Turkiet ofta fått vänta så länge på.