Glans glänser i Spamalot

Nöje Publiken gapskrattar innan ridån ens hunnit gå upp. Själv är jag skeptisk i början, trots att genier som Eric Idle och regissören Anders Albien är inblandade.

Det finns väldigt många problem med att göra om Monty Python and the holy grail till musikal. Ett exempel är numret med den svarta riddaren, som faktiskt är med.

Genom att kärleksfullt driva med musikalformen samtidigt går det riktigt bra. Mycket tack vare de absurda avbrotten, då publiken rycks ur illusionen. Föreställningen sprakar av parodi, ordvitsar och lyteskomik kryddat med doften av Broadway i form av fina shownummer. Men bäst är alla små, finurliga detaljer. Jag skrattar mer åt kommentarer som sticks in, omöjliga dialoger och galna prylar som dyker upp än själva handlingen. Alltså har de lyckats att fånga Monty Pythonhumorn. Inklusive det påfrestande, envetna draget och politiska ställningstaganden. Men inga kokosnötter, flygande kor eller mördarkaniner i världen går upp emot den utmärkta svenska översättningen av manuset.

Kostymerna lyfter också musikalen och känns nästan som om de har en egen roll i föreställningen. Dansarna var också ett guldkorn.

Spamalot lyfter inte hela vägen på premiärkvällen. Lite klyschigt blir det ibland och några scener känns redan trötta. Skrattmusklerna fick typ jogga tjejmilen, inte springa maraton, om ni förstår vad jag menar.

Nykomlingarna Henrik Dorsin och Henrik Hjelt är faktiskt bleka i jämförelse med veteranerna i uppsättningen. Johan Glans glänser, Adde Malmberg ändrar skepnad till John Cleese och Kim Sulocki överraskar med sin energiska närvaro. Robert Rydberg från Norrköping drar ned flest skratt och Nina Söderquist leker med stämbanden så att det står härliga till.

Det här är en föreställning för både de som älskar musikaler och alla som helst slipper se dem.

Se livet från den ljusa sidan. Det kan bli du som sitter på plats B1. Om inte annat kanske du kommer på vad som är din egen heliga graal. En alldeles särskild psalm kan också vara användbar ibland.

Spamalot har redan spelats drygt 100 gånger i Sverige. Ändå är det något speciellt med Stockholmspremiär. När en oerhört kändistät publik sjunger allsång med Eric Idle känns det på gränsen till overkligt.

PS Tobbe Fall från Norrköping satt i orkesterdiket.

 
 
  • MEST LÄST PÅ NT.SE