Det var målare och inget annat än målare, som Tove Jansson ville bli sedan hon skrotat barndomsdrömmen om att bli fyrvaktare på Kummelskär, ön hon så hett eftertraktade, men som aldrig blev hennes. Likväl är det som mumintrollets skapare hon går till eftervärlden. Muminserierna, som köptes av tidningar världen över, höll faktiskt på att knäcka henne, innan hennes bror Lasse 1960 tog över tecknandet.
Boel Westin skrev sin doktorsavhandling 1988 om Tove Janssons muminvärld. Hon är den enda forskare som fått härja fritt i hennes privata arkiv och det är omfångsrikt. Skatterna hon bärgat där redovisar hon nu i sin bok. Den bågnar av information, citat och analyser. Det enda man gärna undvarat är hennes upprepning av vad Tove Jansson skriver i brev. Det hon formulerar fräckt, roligt, levande talar för sig själv och kräver inga forskarkommentarer.
För Tove Jansson var begreppet lust det allt överskuggande. Utan arbetsglädje var hon förlorad. Hennes ledstjärna var renässanskonstnären Benvenuto Cellini och hans levnadsskildring Vita från 1500-talet, en av världens stora biografier. Den anas bakom hennes bok Muminpappans bravader och den har präglat hennes inställning att konstnären måste förena kunnighet med glädje om resultatet ska leva.
Med spänning följer man Boel Westins guidning genom ett konstnärs- och författarskap genomsyrat av det som Tove Jansson själv betonade betydelsen av: Ensamhet, frihet, ansvar och medlidande.
Tove och hennes två bröder växte upp med konst och ägnade sig alla åt konstnärlig verksamhet. Mamman var målarinna och pappan skulptör, något som alla vet som läst Bildhuggarens dotter.
Mamman kallades av barnen för Ham och pappan för Faffan. Både Muminmamman och farmor i Sommarboken har Ham som modell. Mellan Tove och Faffan växlade storm och solsken. Inte minst under kriget var det orkanstyrka, då han som kommunisthatare ställde sig på Tysklands sida. Mamman älskade hon outsägligt samtidigt som hon slet i modersbanden för att frigöra sig.
Förfärad inser man efter Boel Westins presentation att Ham, bilden för den varma urmodern, var mer hinder än trygghet för dottern. Först led den unga Tove av moderns tunga försörjningsbörda och var beredd att offra sin utbildning för att hjälpa henne. Längre fram i livet lade Hams svartsjuka och ogillande sordin på glädjen vare sig dottern reste med sin livskamrat Tuulikki Pietilä, Tooti kallad, eller flyttade till en ny ö för att freda sig mot alltför ståhejiga somrar.
Tove Janssons förälskelser var många och riktade sig mot både män och kvinnor. Det senare var problematiskt i en tid då homosexualitet var straffbar. Föräldrarna reagerade med "elegant tystnad" på Toves förhållanden, även det livslånga med Tooti.
Med regissören Vivica Bandler hade Tove sin intensivaste kärleksaffär, även om den var kort och med den nästan tio år äldre filosofen, politikern, tidningsmannen och riksdagsmannen Atos Wirtanen hade hon en lång, berikande relation både före och efter Bandler. Tove och Atos friade till varandra växelvis men gifta blev de aldrig. Barn var det inte ens fråga om. Tove fruktade att få söner, som kunde bli framtidens soldater.
Visst är det underbart att följa Tove Jansson via illustrerade brev och dagboksblad, målningar och teckningar! Visst är det spännande att bli varse vad som låg bakom mumins födelse och inse hur trögt han hade det i starten! Och nog känns det lite häftigt att få veta att Tove Janssons tålamod sattes på prov av ett tyskt förlag som gjorde mumintrollet och kompani gudfruktiga och införde aftonbön innan de kröp i ide. Värre blev det när japanska filmmakare lät mumintrollet få stryk av pappan. Då slog Tove till bromsarna.
Gärna gluttar man också in i Tove Janssons privata sfär, som när hon i brev till sin ständiga samtalspartner, fotografen Eva Konikoff i USA, ondgör sig över att hon inte ens får vara i fred på sin nya enslingsö: "Sjutton främmande människor kom från E. för att dricka kaffe, drinkar, saft, prata och titta på mig! Kyss arslet. Ham och Tooti knaggade. Vräkte sten. Arg."
Men det allt överskuggande värdet med Boel Westins bok är att hon blottlägger det mörka kaos och den undergångsskräck som drev fram de tidiga muminböckerna. Där visar Tove Jansson inte bara upp sin fascination inför fasan utan hon kreerar också en sagovärld kopplad till existentialism och atombomb och maktlösa forskare som registrerar istället för att handla. Mot dem ställer hon den lilla människan som tar upp kampen mot makterna under hotet av undergången och får uppleva räddningen på avgrundens brant.