Jakten på lycka i överflödssamhället

Finns det överhuvudtaget en koppling mellan levnadsstandard och lycka tycks den bestå i att vi behöver större doser Prozac ju fler platt-tv-skärmar vi konsumerar. I Jakten på lycka i överflödssamhället kallar Paus landsman socialantropologen Thomas Hylland Eriksen syndromet för "stora stygga vargens dilemma". Zeke varg i Disneysagan jagar ständigt de tre små grisarna, som frustrerande nog gång på gång slinker ur hans grepp - men vad skulle följden bli om kultingarna verkligen hamnade i hans kokande gryta? Tomhet och leda, förstås. Hylland Eriksen går på tur genom den moderna lyckoforskningen, blandar statistik över livskvalitet och lagen om sjunkande gränsnytta med populärkulturella referenser och personliga reflexioner. Jeremy Bentham får snällt samsas med Monty Python-gänget. Det hela mynnar ut i en medelvägsfilosofi som är mer förnuftig än spännande: vi behöver en balans mellan konkurrens och solidaritet, risk och trygghet. Ibland slår förnuftet över i ren och skär förnumstighet: var inte rädd för smärta och njutningar, och tänk på att "om du lyckas vara intresserad av allt, blir ingenting tråkigt". Då överflödet inte gör oss lyckliga kan vi ställa om till ett ekologiskt hållbart samhälle utan att förlora något väsentligt. Själva omställningen skulle rentav vara ett lyckobefrämjande gemensamt projekt, och det "behöver inte göra mer ont än att riva av sig ett plåster som sitter fastklistrat på ett hårigt ben". Jo, tack - när bara prognoser om minskad tillväxttakt leder till panikreaktioner. Efter Hylland Eriksens optimistiska framtidsvision smakar det med en skopa kärvt vatten ur Nietzsches brunn: "Människan strävar inte efter lycka; endast engelsmannen gör det".

Jakten på lycka i överflödssamhället

Med onelinern "vi har allt, men det är också allt vi har" satte den norske vissångaren Ole Paus fingret på ett akut samtidsproblem.