Múm. Isländskt mys med det obligatoriskt dadaistiska skivomslaget med handskrivna titlar, lite suddig skog och ett broderat sterainljus. Jag borde kanske tycka att det är fint och att det värmer upp. Men jag blir mest nervös, och det hela tråkar ut mig efter ett tag. Jag saknar den fiffiga lekfullheten som finns i They made frogs smoke ’til they exploded eller Green grass of tunnel från tidigare album.Det som kan tända till ibland är inte hela låtar eller arrangemang, utan vissa ljudbilder som funkar. Men mest kommer jag att tänka på internet-fenomenet Charlie the Unicorn med godisberg, magiska amuletter och broar av Hopp och Under.
