Den prisbelönta "Tre starka kvinnor" sålde i flera hundra tusen exemplar bara i Frankrike där hon blev landets mest lästa författare under 2009. Uppståndelsen blev inte mindre av att Marie NDiaye passade på att beskriva president Sarkozys politik som monstruös. Den var också en avgörande anledning till att hon flyttade till Berlin tillsammans med man och tre barn för snart fem år sedan.
När en av Sarkozys partikamrater krävde mer respekt för presidenten från en författare som förärats det prestigefyllda Goncourtpriset skyndade den franska litteraturvärlden till hennes försvar.
Rent praktiskt har priset fått stora konsekvenser berättar Marie NDiaye på telefon från Berlin. Just nu är hon i slutskedet av sin första roman efter priset och för första gången har hon kunnat slappna av när det gäller försörjningen. Men arbetet har inte påverkats och i Berlin är hon lika okänd som tidigare.
-Här vet ingen vem jag är, det är ingen skillnad även om den materiella säkerheten är väldig behaglig.
Enda levande kvinnan
Även om priset gjorde henne känd för den breda franska publiken hade hon fått sitt litterära erkännande långt tidigare. 2001 blev hon den enda levande kvinnliga dramatikern att få en pjäs spelad på den anrika Paristeatern Comédie Francaise.
-Marguerite Duras och Nathalie Sarraute hade fått sin pjäser spelade där tidigare, men när min sattes upp var de redan döda. Jag var den enda levande kvinnliga dramatikern på repertoaren och med min pjäs fick också ensemblen sin första svarta skådespelare.
-Visst är det otroligt. Men jag tycker ändå att man ska se saker och ting på ett optimistiskt sätt, äntligen en liten ändring. Vanligen ser jag saker så.
Efter "Tre starka kvinnor" 2010 har nu även den roman hon skrev innan dess givits ut i svensk översättning. "Mitt instängda hjärta" är en absurd historia om en kvinna som plötsligt upplever hur hela omgivningen, till och med själva staden, gatorna och husen, vänder sig emot henne och hennes man, stadens perfekta lärarpar.
Men snart förstår man att Nadja inte är den helt igenom sympatiska huvudperson man först trodde.
-Jag tror att jag först ville skriva en historia om att ha dåligt samvete. Det som händer Nadja och hennes man är inte verkligt, det är utspelas i hennes huvud. Men även om det är verkligt eller inte är det utdunstningar av det dåliga samvetet och självförebråelserna. Det är som om hon har lust att bli straffad för det hon gjort, men inte förstår det själv.
Går upp i huvudpersonen
Liksom i "Tre starka kvinnor" låter NDiaye läsaren upptäcka världen helt och hållet genom huvudpersonens ögon och språk. Som läsare går man helt upp i den kvinna som vänt sig från sitt enkla fattiga ursprung för att göra den stora klassresan.
-Hon är troligen född i Frankrike av immigrantföräldrar, hon skäms över att komma från ett fattigt kvarter och för föräldrar som inte alls är intellektuella.
-I Frankrike är det så extremt viktigt vilka skolor man gått i, arbetarna och borgerligheten lever i helt olika världar. Det är också en enorm skillnad mellan Paris och övriga landet, det är nästan som två olika länder.
TT Spektra: Tänker du flytta tillbaka?
-Jag åker hellre tillbaka till landsbygden än till Paris, men jag tror inte vi flyttar tillbaka, efter fem år har vi skapat ett riktigt liv här.