Nu har "Räls" premiär på Folkteatern i Göteborg.
Förra hösten fick hon Augustpriset för dokumentärromanen "Och i Wienerwald står träden kvar". Nu är Elisabeth Åsbrink tillbaka med en pjäs baserad på samma researchmaterial - brev från föräldrar på väg mot förintelsen, skickade till barnen i exil i Sverige. Folkteatern i Göteborg står för iscensättningen av beställningsverket "Räls".
-Jag hade inte en tanke på att skriva dramatik, förrän jag fick frågan av Lars Norén som var konstnärlig ledare. Jag hade berättat för honom om de gamla breven, hur jag bar rösterna i dem inom mig. Sedan tog det ett tag innan jag kände att jag hade en hållbar manusidé.
Gemensam längtan
Elisabeth Åsbrink ställer en man och en kvinna på en järnvägsstation, och låter dem minnas. En gång var de judiska flyktingar som kom till Sverige med samma "barntransport" undan naziregimen, utan att veta om varandra. Nu är de vuxna och försöker mötas.
-Det handlar om två olika livslinjer och trauman men samma längtan och känsla av övergivenhet, säger Elisabeth Åsbrink.
Trots att hon jobbat med ungefär samma underlag och frågeställningar som i "Wienerwald" beskriver hon de kreativa processerna som motsatser.
-Man kan säga att jag grävt och skrivit prosa på dagarna, medan kvällarna har känts som att gå omkring med ballonger i händerna. Dramatiken har varit min frizon.
Görings repliker
Samtidigt som hon tycks ha lekt fram den dramatiska texten, har hon konfronterats med det mörkaste mörka. Fonden bakom de två flyktingbarnen Emil och Alice utgörs av stenografiprotokollet från det ödesmättade möte som naziregimen höll efter kristallnatten, tolkat av en kör.
-I princip är det precis de repliker som en gång uttalades av bland andra Göring och Goebbles.
TT Spektra: Varför var protokollet viktigt?
-Autenticiteten ger en ohygglig klangbotten till de två barnens öde. Att ha med det ger insikt om hur ofattbara ord kunde uttalas, och sedan bli till verklighet. Som svarta frön som slår ut i en rabatt.
På frågan om "Räls" är relevant i dag kommer svaret snabbt:
-Jag har inte önskat skriva en politisk pjäs. Jag har haft berättelser som rört mig väldigt starkt, och som har behövt berättas. När jag skrev "Wienerwald" var det enda jag ville att lyfta fram fem individer, ur en massgrav på sex miljoner. Om andra sedan drar slutsatser av det jag skriver är det så klart underbart.
TT Spektra: Men visst kan man dra paralleller mellan pjäsen och dagens debatt om flyktingpolitik?
-Jovisst, men när jag skriver är det inte för att vara politisk. Det handlar snarare om ett behov av att berätta, att ge människor röst.
Ny bok på gång
Elisabeth Åsbrink har fått mycket uppskattning för sin lyriska prosa. Som dramatiker beskriver hon sig själv som mindre målande.
-Jag använder inte så många adjektiv när jag skriver för scen. Dramatiken blir mer replik- och tystnadsburen. Förhoppningsvis lyckas jag förmedla något som berör ändå.
TT Spektra: Hur ser du på dramatikens kraft?
-Den är unik. Scenkonsten är speciell i detta att man upplever något här och nu, varje andetag ihop med andra människor.
TT Spektra: Blir det fler pjäser?
-Ja! Jag har flera idéer som jag bär omkring på, och ett bokprojekt.