-Det är hela tiden både ock. Mina erfarenheter av det ryska är så mångdimensionella, säger hon.

En sovjetisk byggjobbare reser i samma kupé på Transsibiriska järnvägen som en finsk kvinnlig student. Han, hårt prövad av livet, äter rå lök, dricker vodka och talar om alla fittor han lägrat och slagit. Hon, ung, tyst och kärleksförvirrad, försöker genast muta till sig en ny kupé, men får nej.

På ytan är "Kupé nr 6" ett mänskligt drama bakom lyckta dörrar, men samtidigt en poetisk resa genom 1980-talets smutsiga och trötta Sovjetunionen, dess storslagna natur, dess härdade folk. För Rosa Liksom är romanen den stora uppgörelsen med det Ryssland hon besökt och skrivit om under nästan 30 år. Ett land och ett folk som, när hon är där, gör henne lika arg som nyförälskad.

Själva tågresan påminner om den hon gjorde själv som 25-årig student.

-Jag visste att jag ville skriva om den en dag, men för mig var det en traumatisk upplevelse och det tog så här lång tid innan jag kunde skriva, och då handlar det inte bara om den här resan, utan om mitt förhållande till Sovjetunionen eller Ryssland som helhet.

Handskrivna glosor

Med en nött liten fickordbok och ett block handskrivna finsksvenska glosor framför sig ger hon sin intervju. Men ordlistorna blir liggande, när de svenska orden fattas stoppar hon in ett danskt eller engelskt. Ryska talar hon också, meänkieli likaså, men inte nu.

Finskan är hennes skriftspråk och i den finska litteraturen trädde Rosa Liksom fram som en ny originell röst redan vid debuten 1985. På Bokmässan i Göteborg skiljer hon ut sig med sin hallonröda sextiotalsjacka och sitt höga, klara skratt.

-Den är ett parisiskt loppisfynd, bara 5 euro, säger hon, och svänger runt lite flickaktigt på sina höga träskostövlar.

Blyga finländare

I packningen har hon en samhällsvetenskaplig bok om hur det blyga finska folket låtit sig domineras av det ryska. Sovjet eller tsardömet, maktstrukturerna har funnits där hela tiden, enligt Rosa Liksom. I dag har ortodoxa kyrkan återtagit sin gamla roll med assistans av tsar Putin.

I sin egen roman försökte hon beskriva hur det var i de sibiriska städerna längs tågresan på 1980-talet, oftast smutsigt, fattigt och uppgivet.

-Det beror på vem som läser. Med västeuropeiska ögon ser det fattigt ut, men inte med indiska eller afrikanska. Och under ytan ligger viktiga saker som vi förlorat, som broderskap och humanism, men också det djuriska inom oss själva. Vi har det alla, men civilisationen och utbildningen har lagt sig över.

Livsinsikt

För det djuriska i hennes bok står Vadim Nikolajevitj. Den kallsvettige alkoholisten som trots sina utläggningar om bottenlösa fittor och hustrumisshandel ändå förmår uttrycka båda faderlighet och livsinsikt.

-Hans språk är brutalt, han är brutal. Han har suttit i arbetsläger och vuxit upp gatan. Bara för några år sedan var Tallinn och Sankt Petersburg fulla av gatubarn som bodde ute jämt, säger Rosa Liksom och tar sats:
-Jag har samlat alla ryska män jag träffat i den här personen. Jag känner empati för det ryska folket, vare sig de är män eller kvinnor. Den här mannen har haft ett väldigt hårt liv men har ändå mänskligheten, kvar. Jag skulle aldrig kunna vara gift med en rysk man, men det mänsklighet den här mannen visar gör att han blir förlåten för alla ytliga brutala attityder.