Vänersborg. Tiden står stilla bland pittoreska gator under klarblå höstluft. Så bryts tystnaden av en mansröst som sjunger Internationalen genom megafon. Ett retromönstrat demonstrationståg dyker upp, med skyltar om Nicaraguas frihet i nävarna. Vid tobaksaffären står en ensam man och tittar efter dem.
-Min karaktär befinner sig i ett samhälle han inte förstår längre, säger Mikael Persbrandt. Det känner jag igen. Jag kan gå ut på gatan och bli ställd inför vad som sker kring mig. Den här filmen handlar om det, men framförallt är den ett relationsdrama. Ett väldigt vackert sådant.
Alter ego
Saga Samuelsson spelar Åsa Linderborgs alter ego Lisa i 12-årsåldern. Förutom att det känns roligt med 70-talskläder, bekräftar hon att rollen är intressant. I scenen som just spelats in befinner hon sig med mamma mitt i demonstrationen, när hon får syn på pappa på trottoaren. Två världar krockar.
-Lisa kämpar för att få ihop allt, men till slut orkar hon inte mer, säger Saga. Hon blir besviken på sin pappa Hasse, och vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. Jag förstår det.
Persbrandt lovar göra sitt bästa för att ge "en skärva liv" åt rollen som ensam pappa med missbruksproblem tillika trygg hjälte. Han vet att publiken har förväntningar på hans tolkning av den närmast ikoniserade härdarmästaren från Västerås.
"Känner ansvar"
Regissören Kjell-Åke Andersson är också medveten om romanens tyngd.
-Det är klart att jag känner ansvar, men mest är det en dröm att få iscensätta Åsas fantastiska bok. Den grep mig djupt, både på det personliga planet och med sin beskrivning av det svenska samhället ur arbetarklassperspektiv. Det är sällan sånt görs.
Filmens fokus ligger enligt Andersson på det mellanmänskliga. I centrum står Linderborgs alter ego, som spelas av tre flickor i olika åldrar. Efter att hennes intellektuella mamma lämnat familjen växer Lisa upp med sin pappa Hasse, som i tysthet tyngs av sin arbetaridentitet. Kärleken till dottern är stark, men med tiden blir och upplever han sig marginaliserad och sjunker ner i ett alkoholmissbruk.
-Jo, men jag tycker därmed inte att porträttet av Hasse ska kallas alkoholistskildring, säger Mikael Persbrandt. Framför allt är han en pappa som gör allt för sitt barn. Jag ser honom som en människa vars drömmar blev till en tummetott. Så som det är med många av oss.
Kjell-Åke Andersson fortsätter:
-Härdarmästaren är arvtagare i en generation duktiga arbetare, utan egentliga val. Att studera vidare var inget alternativ. På det kommer en sorts skam, eller kanske snarare svårigheter i förhållande till auktoriteter, säger han.
TT Spektra: Och kanske brist språk för att bearbeta sin situation?
-Utan tvekan, säger Mikael Persbrandt. Det är på språket de lägre klasserna kör fast. Så är det även med den nya, segregerade underklassen i dag.