Samtiden handlar om att söka kickar. En enorm nufixering som gör att vi vill få omedelbar bekräftelse, vare sig det gäller ett snabbt drogrus eller att få många "gilla" på Facebook.

Det menar Backa teaters konstnärlige ledare Mattias Andersson, aktuell som regissör till "Utopia 2012", teaterns största satsning sedan omtalade "Brott och straff" för fem år sedan.

Föreställningen är huvudnumret i "Backa on drugs", spelårets tema på Backa teater.

-Jag har länge haft en ide om att göra något om droger. Utmaningen är att göra det utan att det blir "Socialstyrelsen informerar", det är inte trovärdigt för unga människor. Men det får heller inte bli drogromantik, säger Mattias Andersson.

Ämnet berör

Lösningen blev att krocka ungdomars egna upplevelser med Thomas Mores jämlika idealsamhälle i boken "Utopia" från 1516. Sociologer fick i uppdrag att djupintervjua göteborgare med frågor som: "Vad är det skönaste du upplevt på droger?" Vad är det värsta?"

-Föreställningen kretsar kring droger i vidare mening; alkohol, psykofarmaka och narkotika. Alla i det här landet har en personlig koppling till ämnet, antingen genom egna erfarenheter eller från familj, skola eller jobb, säger Mattias Andersson.

Han säger att pjäsens missbruk även går att tolka som ett existentiellt tillstånd i vår samtid.

-Frågan är vad som händer med det stora utopiska projektet, med kollektiva tankar om hur vi organiserar vår samvaro på jorden, vår framtid, om allt går ut på att njutningsmaximera i nuet.

"Naket teatermaskineri"

Mattias Andersson beskriver "Utopia 2012" som visuell och attraktiv, med mycket koreografi och rörelse. 14 skådespelare och fyra musiker står på scen. Från början till slut, hela föreställningen. Ingen har huvudrollen och allt sker inför öppen ridå. Gränserna mellan scen, salong och loger är nästintill utplånade.

-Vi arbetar med ett naket teatermaskineri. Publiken kan se perukerna, rekvisitan, kostymerna och fyrkanten som är spelplatsen, säger Mattias Andersson.

Avsikten är att vara ärlig och tydlig. Enligt Mattias Andersson den enda möjliga hållningen om man vill hantera verkliga människors röster på en scen. För trots att hans eget arbetssätt nästan har blivit synonymt med det dokumentära - i allt från tidigare pjäser på Backa teater till vårens "Ett drömspel" på Stockholms stadsteater - gillar han inte tanken på att "ta andra människors berättelser och göra dem till sina egna".

-Det är viktigt att redovisa vad som är vad, dokumentärt material eller spelscener, säger han.