Galler blev räddningen för Maria

Någonting blev fel från början i Maria Moraes liv. Mamman fanns där, med ett fast jobb och stadig ekonomi. Två äldre bröder klarade sig igenom skolan utan problem och gick vidare till universitet och bra jobb. Men Maria hade svårt att hitta rätt i tillvaron. - Jag tappade förtroendet för vuxna väldigt tidigt. Jag hade en pappa som kom och gick. Alla lärare försvann efter en kort tid och så dog min mormor när jag var tio år, säger hon. Maria blev eleven som alltid hördes och störde mest. Hon skrek åt kamrater och lärare. Snart började hon slåss och stjäla. Hon blev flickan som föräldrar försökte hålla sina egna barn borta ifrån. - Om jag ringde någon av de få hederliga kompisar jag hade så lade föräldrarna på luren, säger hon. Brotten blev snabbt fler och grövre. Trots att det tog emot i början. - Första gången vi snattade godis skämdes jag så mycket att jag smög tillbaka och lämnade tillbaka det när kompisarna inte såg, säger hon. Kände sig som kung
Men samvetet tystnade snabbt. Bara något år senare stod hon beväpnad med kniv och luftpistol i en hotellreception och krävde att få med sig kassan. Det fick hon. - Jag kände mig som kung över hela världen. Ingen kunde komma åt mig. Det föll mig aldrig in att jag begick ett brott och att jag kunde skada någon. Hon var 13 år första gången polisen grep henne. Hon var för ung för att dömas för brottet. Hon var så ung att socialtjänsten inte riktigt visste vad de skulle göra med henne. Maria fick en kontaktperson på socialkontoret och skickades till en psykolog på Barn- och ungdomspsykiatrin. Efter ett par besök vägrade hon gå till psykologen. Ingen tvingade henne. - Det var ingen storsatsning direkt. De ville inte skicka någon som var så ung på institutionsvård. Jag hade ju bra hemförhållanden så de litade väl på att mamma skulle fixa det här, men det hade hon aldrig kunnat göra själv, säger Maria Moraes. Maria gled djupare och djupare ner i kriminaliteten. Hon gjorde inbrott, slogs och fortsatte att rymma gång på gång. - Jag var på rymmen i princip hela tiden. Det stod bara väskor på mitt rum. Jag kom bara hem för att stjäla pengar, säger hon. Mamman var maktlös. Det var hon som hamnade i vägen när Marias känslor exploderade. - Mamma var väldigt känslosam och grät. Jag klarade inte av att se henne i ögonen. Jag blev våldsam. Det var inte förrän mamman gav upp som socialen omhändertog Maria Moraes. - Mamma ringde dem och sa att nu räckte det, nu fick de ta mig. Maria Moraes hamnade på ett akuthem för flickor strax innan hon skulle fylla 14 år. De flesta rumskamraterna var många år äldre. Akuthemmet var en förvaringsplats under utredningen. Hon fick mediciner men ingen att tala med. - Det fanns inga psykologer där. Jag hade aldrig tagit droger och jag är inte för mediciner, men där fanns ingenting annat. Jag tog ångestdämpande och lugnande tabletter så att jag slapp känna på mina känslor, säger hon. Fick panik
Efter fyra månaders utredning och en flytt till ett annat skolhem kom beskedet. Maria Moraes skulle bli omhändertagen enligt LVU (lagen om vård av unga). Det betydde ett till två års vistelse på skolhemmet. - Jag fick panik och rymde, säger hon. Mitt i natten försökte hon ta sig till vänner i Stockholm, utan pengar, utan telefon och med polisen i hälarna. Då orkade hon inte längre. Skolhemmets låsta dörrar och pansarglasfönster var bättre än den ständiga flykten. När Maria Moraes lät sig låsas in igen, började livet vända. - Jag förstod att jag skulle vara där och tänkte att jag kunde lika gärna göra någonting av tiden, så jag började läsa in det jag hade missat i skolan, säger hon. En psykolog från Barn- och ungdomspsykiatrin i Norrköping reste under hela året till skolhemmet i Nyköping för att träffa Maria. - Jag hade sådan tur. Den kvinnan är helt otrolig. Jag fick bearbeta allt som hade hänt. Brotten, relationen till mina föräldrar, mormors död. Jag fick lära mig känna empati, säger hon. Alla kamrater på hemmet hade inte samma tur. Där fanns ett fyrtiotal ungdomar och få psykologer. - Det var många som bad om att få tala med en psykolog, men det fanns ingen som hade tid, säger hon. I dag arbetar hon med Kris (Kriminellas revansch i samhället) och läser in gymnasiekurserna. -Nu när jag har arbetat upp ett vanligt samvete så gör det ont att tänka på alla människor som jag har sårat. Det är synd att oskyldiga människor skulle drabbas av att jag mådde dåligt, säger hon.

Galler blev räddningen för Maria

Som 13-åring hade Maria Moraes redan begått väpnade rån, rymt hemifrån fler gånger än hon kunde räkna och misshandlat sin mamma. Först när hon satt inlåst bakom pansarglas och galler på ett ungdomshem började hon hitta tillbaka till sina känslor och sitt samvete.