Magdalena sörjer ännu sina kaniner
Anders och Magdalena Nilsson stod och borstade tänderna när deras mamma Anna kom in och grät och skrek: Någon har tagit alla våra kaniner!
Foto: Ola Axman
Bara några timmar efter det att de upptäckt att kaninburarna var tomma började folk, som sett kaninerna, höra av sig. - Jag vet att man bara har tre dygn på sig att hitta kaninerna innan räven, ormvråken eller något annat djur har ihjäl dem. Risken är också stor att de dör i svåra magplågor, eftersom de inte tål daggvått gräs. Det beror på att de är vana vid hö och pellets, säger Crister Nilsson. Han vände sig därför direkt till lokalradion i Östergötland och Kalmar, till Östnytt och NT för att efterlysa iakttagelser om de utsläppta kaninerna. Det gav resultat. En av de kaniner som de fick tillbaka är Pelle Plutt.- Han var väldigt rädd och orolig när vi hittade honom, men han lugnade ner sig när han kände igen sig, säger Magdalena.Kaninhoppning
Djurrättsaktivisterna hade nämligen inte bara tagit de kaniner, som familjen höll för produktion, utan även barnens kaniner, bland annat Magdalenas kaniner som hon framgångsrikt både ställt ut och tävlat kaninhoppning med. En av dem var svensk champion. - De vet inte vad de håller på med. Varför tog de Pelle Plutt till exempel? Han har det bra. Han springer runt som han vill och får göra barn ibland, säger Magdalena. För Magdalena har djurrättsaktivisternas intrång och stöld inneburit att hon känner sig otrygg. - I början grät jag mig till sömns. Ibland när jag har en dålig dag kommer det tillbaka. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på vad som hände kaninerna. Det var den 9 september 2005 som djurrättsaktivisterna släppte ut kaninerna. På årsdagen påminde Magdalena sin pappa.- Hon sade: Vet du vad det är för dag i dag och såg ledsen ut.För Crister har det varit svårt att tackla att varken polis eller politiker tycks bry sig om den här sortens brott. - Jag minns en kväll några månader efteråt. Magdalena bara grät och frågade: Varför gör de som bestämmer ingenting? Jag har aldrig känt mig så maktlös, säger han och tar fram en bunt papper, som han skrivit ut från Djurens befrielsefronts hemsida.Där erkänner de 125 brott under 2005. Ändå ställs ingen till svars. Inte blivit fällda
Förundersökningen om djurrättsaktivisternas brott mot familjen Nilsson har också lagts ner, vilket familjen tycker är upprörande.- Trots att de erkänner över 120 brott under 2005 på sin hemsida har de mig veterligen inte blivit fällda för ett enda. Det var likadant åren efter. Vad gör egentligen myndigheter och organisationer? Det går inte att tysta ner aktivisterna och låtsas att datavärlden inte finns, säger Crister Nilsson. För honom är det uppenbart att myndigheternas passivitet och organisationernas tystnad bara gynnar djurrättsaktivisterna, som varken tar en debatt eller vågar visa sina ansikten. Däremot skryter de om sina aktioner på sina hemsida. 2005 var det framför allt pälsaffärer som utsattes för skadegörelse, glaskrossning och färgbomber. Men de släppte också ut kaniner på flera håll i landet, rev ner cirkusaffischer och attackerade djurförsöksanläggningar.Lade ut bilder
På hemsidan lade de också ut bilder på hur maskerade aktivister i svarta rånarluvor släppte ut kaninerna för familjen Nilsson på Holmtebo. - De vill bara föra ut sitt budskap på internet utan att riskera att bli emotsagda. Jag tar gärna en debatt, men de törs inte, säger Crister Nilsson.Han tycker också det är svagt att polisen och politikerna i polisstyrelsen inte prioriterar utredningarna av de brott som djurrättsaktivisterna begår. - Jag reagerar mest på att de får hållas och att polisen inte engagerar sig för att få tag på dem. Det är likadant med LRF. De har fått för sig att det går att tiga ihjäl djurrättsaktivisterna. Men det fungerar inte. Den vuxna befolkningen tror kanske allt är okej och gör ingenting, medan ungdomarna vet vad de håller på med. - De vuxnas passivitet ger legitimitet till vad de håller på med. Vad jag hoppas är att de ska komma tillbaka och att jag får tag i en av dem. Mer behöver jag inte säga. Kan inte läggas åt sidan
Jan Staaf är kriminalkommissarie och tillhör östgötapolisens högsta ledning.- Självklart ser vi allvarligt på brott som djurrättsaktivister begått. Det gör vi alltid när djur och människor kommer till skada. Men självklart prioriteras de från fall till fall. Om det är så att aktivister gör så här kan vi inte lägga det åt sidan. Är det rätt att närpolisen ska utreda den här sortens brott?- Jag vet inte varför det var så i det här fallet. Det var väl någon chef på Norrköpingspolisen som tog det beslutet. I Linköping lägger vi djurskyddsärendena på en utredare som är särskilt insatt i den här lagstiftningen.
Så jobbar vi med nyheter