Från den lilla röda stugan sluttar gräsmattan mjukt ned mot sjön. Vid bryggan ligger en roddbåt och guppar medan solstrålarna glittrar i vattenspegeln.
Den svenska sommaren blir sällan mer idyllisk än så här.
Plötsligt bryts tystnaden. Marken rister, larmet tilltar och plötsligt dundrar ett godståg förbi på andra sidan av den lilla stugan. Bara ett par meter från väggen.
- Coop-tåget, säger Krister Hagsten. Det går varje dag mellan Stockholm och Helsingborg med färskvaror. I dag är det precis på minuten.
- Hann du räkna vagnarna, undrar Jöran Johansson. Jag tror att det var 19.
- Stämmer säkert. Det är ett långt tåg.
Ett slags farväl
De båda tågentusiasterna ser godståget färsvinna i fjärran på sin väg söderut. Lugnet återvänder, om än tillfälligt, till banvaktsstugan vid sjön Vekmangen. På sätt och vis är de båda på plats för att ta farväl av banvaktsstugan som legat utmed järnvägen mellan Norrköping och Katrineholm ända sedan slutet av 1860-talet. Ett farväl som möjligen kan frammana en klump i halsen på den mest hårdhudade. Åtminstone Jöran (jodå, Jöran med J) Johansson kommer sannolikt aldrig att återvända hit. Åbybon Krister Hagsten antyder att han kanske hinner med någon visit till innan ett litet stycke svensk järnvägshistoria försvinner.
Den 30 september löper kontraktet som SJ:s fritidsförening haft på stugan ända sedan 1953 ut. Efter det är det meningen att Trafikverket ska riva banvaktsstugan.
- Ett kulturmord i det lilla, säger pensionerade åklagaren Jöran Johansson. Det är i alla fall ett kulturminne som försvinner. De här gamla banvaktsstugorna berättar så mycket om hur det var att bo, leva och arbeta vid järnvägen. Det är tråkigt att de försvinner. Jag tycker att det är fel.
Försvunnet behov
Trafikverket ska göra sig av med cirka 1 000 av sina totalt 1 400 byggnader som inte längre behövs inom den moderna järnvägstrafiken. Det handlar framför allt om stationshus, förråd och banvaktsstugor.
- Trafikverket vill inte hyra ut banvaktsstugorna till privatpersoner eller föreningar längre, fortsätter Jöran Johansson. Tydligen kan de inte friskriva sig från ansvar om det skulle komma krav från hyresgästerna i framtiden angående buller eller vibrationer. Jag tycker att det låter konstigt. Vore det inte så stelbent skulle en sådan här pärla få finnas kvar.
- Det är kulturhistoria som försvinner. En gång fanns det säkert 30 banvaktstugor inom Norrköpings kommun. Vad finns kvar i dag? Fem? Inte mer.
Banvaktsstuga nummer 410 Vekmangen, som är det fullständiga namnet, är onekligen en pärla på udden. Sjön gör sitt till. Tågen passerar däremot väldigt ofta. En vanesak?
- Jag bodde själv i en banvaktsstuga utanför Tranås i 20 år, säger Jöran Johansson. Banvaktsstuga nummer 141 Härjesta. Underbart. Visst, det krävdes ett visst tågintresse. Men jag vande mig vid alla passerande tåg. En natt låg jag och räknade till 14 tåg under en timme som passerade på andra sidan väggen. Då hjälpte det att jag alltid har varit väldigt tågintresserad.
Krister Hagsten, som lockat Jöran Johansson till Vekmangen en sista gång, nickar och håller med. Han vet exakt vad Jöran Johansson menar med sitt tågintresse och kan själv fylla i historien med egna minnen från sammankomster och sommarvistelser i den nu dödsdömda banvaktsstugan.
- Jag känner igen hans intresse hos mig själv, säger Krister Hagsten.
Banvaktens viktiga roll
Banvakten hade en viktig roll när järnvägen byggdes ut i Sverige under 1800-talets andra hälft. Han hade ansvaret för sin egen lilla bit av järnvägen och måste besiktiga sin sträcka efter varje passerande tåg. Det handlade om allt mellan att kolla rälsbrott till att hålla banvallen fri från brandfarligt material. Behövde en slipers bytas ut fick han göra det också.
Livet i övrigt må ha varit enkelt och enahanda. Banvaktsstugorna låg ofta eländigt och isolerat till, även om de låg med bara ett par kilometers mellanrum. Vekmangen närmar man sig till exempel enklast sjövägen. Till fots är det en dramatisk promenad över stockar och stenar.
- Det var ofta stora familjer i de ganska små husen, säger Jöran Johansson. Det var långt till andra nöjen. Men banvakten var betydelsefull
i sitt arbete med "tågens säkra gång".
Sven-Erik Österberg var den siste banvakten i Vekmangen. Han efterträdde Hugo Johansson 1941 och skötte sedan banan med utgångspunkt från sin stuga ända fram till 1952. Därefter avskaffades hans roll och banvaktsstugan blev semesterhem i stället.
Nu är dess dagar räknade. En idyll försvinner och snart minns ingen att det ens låg en stuga på udden. Tågen, däremot, kommer att passera med oförminskad fart, styrka och täthet.