- Det som är slående är att båda grupperna delar synen på svenskhet, även om de betonar olika sidor av den. Det vita svenska är normen. Svenskhet och antirasism har på olika sätt kopplats samman och svenskheten har därmed framställts som antirasistisk i sig.
- Det är i Sverige som man vet hur man bekämpar rasismen och vi behöver därför inte lära oss av andra länder, säger Catrin Lundström, docent i sociologi och forskare vid Tema Q vid Linköpings universitet.
Tillsammans med Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik och forskare på Mångkulturellt Centrum, undersöker hon den svenska vitheten och den bild som finns av den i Sverige.
- Vi har i vår respektive forskning sett att hudfärg har oerhört stor betydelse i Sverige för hur individen uppfattas. Det var det vi vill fortsätta att undersöka, säger Catrin Lundström.
En grundläggande fråga är hur rasister och antirasister argumenterar för sin "sak".
Historisk uppdelning
För att förstå likheterna
i argumentationen har författarna gjort en historisk uppdelning av svensk vithet och vad som symboliserar den. Rötterna har man kunnat se i den moderna svenska historien.
- Argumentationen är hämtad från olika epoker. Det "gamla" respektive det "goda" Sverige. Gemensamt är att båda perioderna präglades av det vita svenska som ett ideal. På den "gamla" tiden framhävdes Sverige som homogent. På den "goda" tiden stod Sverige för tolerans, antirasism, solidaritet och jämställdhet. Vi var "bäst" i världen på dessa områden, säger Catrin Lundström.
I dag är båda dessa perioder förbi och såväl antirasister som rasister ser tillbaka på dem med nostalgi i blicken.
Det homogena är lätt att förstå vad som menas. Men under den "goda" tiden (1968-2001) var det vita svenskar som debatterade med vita om kolonialism, segregering och apartheid.
Detta var en tid när vita svenskar stod för det goda
i samhället och globalt.
"Lite mer solidarisk"
Ännu i dag finns det en utbredd bild av Sverige som ett föredöme om man jämför med "de andra", som exempelvis "kvinnoförtryckande muslimer". Och det är fortfarande svårt för icke-vita att få gehör i diskussionen om antirasism.
- Den svenska vitheten anses vara lite bättre. Lite mer solidarisk. Och där står vi fortfarande. Diskussionerna handlar om att Sverige är ett land där ras saknar betydelse. Det finns en stark självbild byggd på färgblindhet.
Men samtidigt talar statistiken sitt tydliga språk. Segregationen är utbredd i Sverige. Det finns statistiskt belagda skillnader mellan "helsvenska" och dem med "utländsk bakgrund" på flera olika områden, säger Catrin Lundström.
Rört upp känslorna
Tesen om att rasister och antirasister förknippar svensk vithet med något gott och därför delvis delar samma värdegrund har rört upp känslorna hos svenska antirasister.
- Så är det. Men vi påstår inte att alla har samma begreppsvärld. Vi säger bara att svenskheten omfattar både det vita och det goda. Och att det vore på tiden att vi börjar diskutera det. Det krävs en större öppenhet, säger Catrin Lundström.
Finns det någon motrörelse?
- Bland antirasister finns det flera som är logiken på spåren. Och ska vi förstå segregationen i samhället så måste vi förstå det här. Det är jag övertygad om. Sverige är i dag ett samhälle som är oerhört segregerat. Men samtidigt så har vi en bild av oss som ett väldigt öppet samhälle.
- Bilden av vad som är svenskt måste bli mer mångfacetterad. Att nå dit måste vara ett mål.