Förutom några enstaka klimatskeptiker är världen enig: vi håller på att utarma jorden och ska detta undvikas måste något hända, och det genast.
Tiden före klimatmötet har varit en tid där miljön har stått högt på den politiska agendan, där miljörörelsen visat framfötterna och människorna visat engagemang och vilja till förändring. I flera år har rösterna varit samstämmiga. Statsminister Fredrik Reinfeldt är en av många som i känslosamma tal har kallat klimatet för ”vår tids ödesfråga”.
När mötet visar sig bli en besvikelse – inga bindande avtal skrivs under och en rad reformer skjuts på framtiden – tynar intresset bort igen. Hösten 2013 genomförs stora partiledardebatter utan att knappt ens Miljöpartiet nämner klimatet.
Det har nu gått mer än fyrtio år sedan bästsäljaren Tillväxtens gränser kom ut – en då överraskande och omskakande rapport som visade att hallelujastämningen kring den moderna industrin hade en baksida. Tillväxt kom med ett högt pris i form av klimatförändringar och miljöförstöring.
Det historien har visat sedan dess är att miljöengagemanget kommer och går medan problemen består.
Inte närmare lösningen
– Förändringen är oberoende av hur viktig eller allvarlig miljöfrågan är. Vi är inte närmare en lösning nu än för fyrtio år sedan, säger Martin Hultman.
Han är samhälls- och kulturanalytiker – knuten till Umeå universitet men boende i Bestorp söder om Linköping – tvärvetenskapligt skolad och med klimatfrågan som ett av sina forskningsområden.
Just nu sitter han hemma i villan och färdigställer sin nya bok med den talande titeln Den inställda omställningen. En berättelse främst om 80-talets Sverige, där miljörörelsen hade sin kanske allra starkaste framgångsvåg.
Bakslag i debatten
Valet 1988 kallades för ”miljövalet”, eftersom miljöfrågan rankades högst i opinionen: Miljöpartiet tog sig in i riksdagen, regeringen fick ett gemensamt energi- och miljödepartement lett av Birgitta Dahl – allt beslutsfattande skulle genomsyras av miljöhänsyn. Samtidigt gick organisationer inom den breda miljörörelsen i Sverige från 10 000 till 100 000 medlemmar på bara ett par år.
Efter det kom backlashen. I valet 1991, åkte Miljöpartiet ur igen, Ny Demokrati kom in, borgarna tog makten och miljödebatten tystnade.
Martin Hultman vill knappt prata om det, eftersom det inte finns några vetenskapliga undersökningar gjorda, men tar ändå själv upp parallellen mellan nu och då. Borgerligt styre, nytt populistiskt parti i riksdagen och en döende miljödebatt. 1991 och 2013 har mycket gemensamt.
Klimatskeptiskt
– Det enda jag vet är att vi i februari i år för första gången fick höra ett riksdagsparti officiellt uttala sig klimatskeptiskt. Det var Sverigedemokraterna.
Övriga politiska partier ser fortfarande klimatfrågan som avgörande, när de får direkta frågor om den. Men glappet mellan snack och verkstad är sällan så stort som i miljöfrågorna. Både politikerna och deras väljare ser problemet och oroar sig över det, men väldigt lite händer. En orsak är att den tunga industrin inte är betjänt av förändringar, kortsiktigt.
Ha kakan och äta den
Definitionen av hållbar utveckling gjordes 1987, i den så kallade Brundtlandrapporten: ”En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.” ”Att både ha kakan och äta den”, skulle andra säga. Martin Hultman kallar det ”den ekomoderna utopin”.
– Miljöproblemen erkänns och diskuteras, men samtidigt vill vi bevara det samhälle vi har. Och vi tror att vi kan fortsätta som vi gör med bara lite ny teknik.
Han ser ändå hoppfullt på den närmaste framtiden.
Knappt en krusning
– Den allra mest spännande mobiliseringen inom miljörörelserna just nu sker inom gruvkonflikten. Där finns det tydliga krav och tydliga idéer om vad som ska gynnas. Det är en väldig kraft och energi där.
Miljöarbetet fortsätter. 2007 års rapport från IPCC, FN:s klimatpanel, gav organisationen Nobels fredspris samma år. Denna hösts IPCC-rapport renderade knappt en krusning på vattenytan, tycker Martin Hultman.
Men det kommer fler rapporter och vi står inför ett supervalår med chans att få upp klimatet både i riksdagsdebatten och inför EU-valet.
– Det har blivit jobb, jobb, jobb och ekonomi, ekonomi, ekonomi i svensk debatt. Alla partier anpassar sig efter den ramen. Men jag tror att klimat- och gruvfrågorna får nytt genomslag till våren.