Marviken, en gång en gigantisk satsning på svensk atomteknik, är på väg att överges helt av ägaren Vattenfall.
Vad som ska hända med den 87 meter höga och 21 meter djupa byggnaden vet ingen.
- Men Sven och jag ser i alla fall till att Kajsa får mat än så länge. Vi turas om att åka hit på helgerna, säger Björn Skalare, en av sex personer som fortfarande har sin anställning på kraftverket. Men i mars är det slut för hans del. Då går han i pension.
Sven, som Björn Skalare nämner, heter Bergström i efternamn och gick i förtida pension från Marviken för lite drygt två år sedan. Men kontakten fortsätter, inte bara för Kajsas skull:
- Vi som är kvar för att miljösäkra anläggningen behöver Sven. Han är vårt uppslagsverk. Det han inte vet om Marviken vet ingen annan heller, säger Björn Skalare, som jobbat på verket sedan 1972. Men då hade Sven Bergström redan varit där i åtta år.
- Ja, jag var med nästan från början. Först som anläggningsarbetare sedan som kontrollrumstekniker.
Extra ström
Han känner Marviken utan och innan.
- Fast häromdagen hittade vi ett rum som ingen av oss hade sett förut, berättar de.
Lite elakt har det kallats världens enda oljeeldade kärnkraftverk. Nu är också oljekraftverkets dagar över. Sista gången det användes var under en köldknäpp i februari 2008 då Sverige behövde extra ström. I december 2009 togs det bort från listan över Sveriges reservkraftverk. Nu vill Vattenfall sälja anläggningen.
De två kan berätta mycket om kraftverkets dramatiska historia, där världspolitik blandats med lokalpatriotism och politisk prestige. Men för de två handlar det mer om ett jobb som de trivts utmärkt med.
- Vi som jobbade här då förstod inte vad politiker och militärer hade för baktankar. Att de ville utvinna plutonium till en atombomb, samtidigt som man byggde ett "fredligt" kärnkraftverk. Det förstod vi först långt senare. Vi var ju bara glada att ha ett jobb.
Stora säkerhetsbrister
Med facit i hand var det tur att kärnkraftverket aldrig laddades. Stora säkerhetsmässiga brister upptäcktes i systemet, som kunde orsakat allvarliga radioaktiva utsläpp över Vikbolandet. I maj 1970 beslutade riksdagen om avveckling av projektet.
- Men det var nära att kraftverket hade startats. Allt var förberett. Det tunga vattnet var inköpt, stavarna med uran fanns på plats. I princip stoppade riksdagsbeslutet allt i sista stund.
Inte lyckat
Ett projekt som i dagens penningvärde kostade fyra miljarder (500 miljoner då) gick i graven och för nya dyra kostnader beslutade man senare att bygga en oljepanna. En ny 42 meter hög byggnad växte upp på området. Pannan skulle utnyttja kärnkraftsverkets befintliga turbiner för produktionen av el. Det blev aldrig helt lyckat. Verket fick dålig effektivitet och användes bara under elbrist.
Som mest jobbade 800 personer under byggtiden. Planerna var att 150 personer skulle få stadigt jobb men så blev det aldrig.
Tufft vid uppsägningen
I stället minskade man efterhand. 1992 fanns 65 anställda och det året varslades 30 av dem om uppsägning.
- Det var tufft när så många fick gå. Och nu är det ju väldigt ensamt här, säger Björn Skalare. De som är kvar kommer under ett antal år att jobba med att miljösäkra avvecklingen av kraftverket.