Vesuvio, Napoletana eller Capricciosa? Det är bara att välja. I minsta by - och största stad - överallt går det att beställa en pizza. Och Håkan Jönsson, doktor i etnologi vid Lunds Universitet som forskar i mat och matkulturer, menar att pizzan blivit något av det svenskaste som finns.
- "Alla" svenskar känner till och äter pizza.
Håkan Jönsson menar att pizzerian på många håll fått ställning som civilisationens sista utpost.
- När servicen försvinner från glesbygden och förortstorgen dör, när post och bank lägger ner så etablerar sig en pizzeria i en av de övergivna lokalerna.

<span class="mr">"Märkligt"
</span>Han pratar om pizzerian som en viktig institution.
- Det är pizzerian som blir det enda servicestället där människor kan samlas.
Håkan Jönsson tycker det är intressant att utbudet är ganska standardiserat, trots att det inte finns någon större pizzeriakedja.
- Det är märkligt att det är så traditionellt. Att man kan få likadana pizzasorter överallt med ungefär samma fyllning. Sedan kan det förstås vara färska grönsaker på en del ställen och konserverade på andra.

<span class="mr">Första pizzeriorna
</span>Det hela började efter andra världskriget. Sverige var ett konventionellt restaurangland - en hovmästare, ett bord med vit duk och en vas med en röd nejlika - det var något högtidligt att gå ut och äta.
Men så började svenskarna resa utomlands och fick vidgade vyer. Framsynta krögare var med på noterna.
- Maträtten pizza fanns på menyn redan på 50-talet både på Luciano Fratis restaurang i Stockholm och på Uno Janssons restauranger i Göteborg fast utan att göra något större väsen av sig, berättar Barbro Andersson från Hotell- och Restaurangfacket.
Men så 1968 öppnade Bengt Wedholm den första riktiga pizzerian. Han gjorde om en del av sin restaurang Östergök i Stockholm till pizzeria och året efter öppnade italienaren Giuseppe Sperandio, alias Peppino, Pizzeria Piazza Opera. Och det var Peppino som blev pizzakung. I hans koncept ingick att rikta sig mot ungdomar och ha lägre priser och det innebar fullsatt restaurang och ringlande köer. Det var också Peppino som uppfann den unika pizzasalladen som bara finns i Sverige.
Och sedan var pizzavågen igång. I alla fall i storstäderna.
- Man tog hit pizzakockar från Italien. De fick söka arbetstillstånd och var bundna till en speciell pizzakrog, berättar Barbro Andersson

<span class="mr">Avslappnat
</span>Det som lockade gästerna var semesterstämningen. Den avslappnade atmosfären. Ingen behövde klä upp sig. Servitörerna hade t-shirts, man sjöng, blev placerade vid långbord. Allt kändes roligt och trevligt och Håkan Jönsson menar att pizzerian, tätt följd av kinakrogen, beredde väg för de exotiska restaurangerna i Sverige.
- Via pizzorna lärde sig svenskarna att hantera det främmande. På pizzerian fick vi lära oss prova nya saker under trygga förhållanden. Samtidigt försvenskades pizzan i rasande fart.

<span class="mr">Allt mer som maträtter
</span>Från början fanns det ett tiotal pizzavarianter med klassiska italienska namn men i dag - tack vare influenser från andra kulturer - finns det inga gränser. Man kan prata om en enorm produktutveckling med pizzor med allt från tacosås till hel söndagsmiddag.
- Att fyllningarna blivit som egna maträtter, till exempel oxfilé och bearnaisesås, har gjort att kundunderlaget breddats. Människor som tidigare tyckt att pizza inte varit någon riktig mat har ändrat uppfattning, säger Barbro Andersson.

<span class="mr">Familjeföretag
</span>1973 fanns det mellan 30 och 40 pizzerior i hela landet. I dag finns det cirka 3 500 pizzerior och pizzabutiker och de tillsammans med lunchrestaurangerna utgör den största gruppen inom restaurangbranschen. Men gränserna mellan de olika grupperna är flytande.
- Det utmärkande för pizzeriorna är att de är små familjeföretag, säger Göran Granhed, branschekonom på Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare.
Och till skillnad från i andra branscher så finns det ingen kedjebildning. Undantaget är Pizza Hut som har ett mindre antal restauranger.
- Man har försökt med kedjor, att ha det som i Norge och Finland, men det har inte fungerat.
Vad det beror på har Göran Granhed inget entydigt svar på, men menar att det kan ha med överetablering att göra.
- Ägaren måste själv arbeta mycket för att det ska bli lönsamt.
I Småland, 12 kilometer från Älmhult, ligger Diö med cirka 900 invånare. Här har Mehmet Dogala sin pizzeria, Diö Pizza & Kiosk.
- Förr fanns det fyra affärer här i Diö. Nu är det bara min pizzeria som har öppet, berättar han. Ingen bensinstation, ingen servicebutik, ingenting.
Mehmet hade tidigare en lunchrestaurang i Lund med 100 sittplatser och fem anställda. Men stress och jäkt ledde till hjärtproblem och ryggskott.
- Läkaren avrådde mig från att fortsätta inom restaurangbranschen men jag trivs med det här jobbet, berättar Mehmet och förklarar att det var just att Diö-pizzerian låg i ett litet samhälle och var så liten, som gjorde att han köpte den.
- Jag var ute efter något lugnare.
Det första han gjorde när efter övertagandet i mars 2005 var att totalrenovera köket och köpa en ny pizzaugn. Nu har Mehmet tolv sittplatser och så är det hämtpizzorna på kvällar och helger. Till sin hjälp har han hustrun Neziha och på lördagar ställer även den 17-åriga dottern Hicret upp. Hon går annars på gymnasiet i Lund.

<span class="mr">Även lite servicebutik
</span>- Jag säljer också lite godis och chips, lite som en servicebutik. Många barnfamiljer kommer hit och handlar. Det är trevligt.
Hemma i Kurdistan var han grundskollärare. Men Mehmet har också varit bagare.
- Min kusin har en pizzeria i Eslöv och han lärde mig att göra pizza.
På menyn i Diö finns 44 olika pizzasorter. Populärast är förstås Diöspecial med köttfärssås, ananas, kebabkött och bearnaisesås.