På Norrköpings konsthall fylls rummet av tio akrylmålningar, utan vare sig ram eller titel. En av dem sitter till och med upptejpad i galleriets fönster. De är målade av Cecilia Hugo och utställningen heter Mavericks.
Verken är från tiden på konsthögskolan i Lake District, England, där hon studerade i fyra år. Det är stora porträtt som lappas ihop till ett verk liksom ett pussel.
Mavericks är en hyllning till hennes egna personliga genier runt omkring henne. Cecilia använder starka färger, ibland knivskarpa. Porträtten känns som de där partybilderna man tog på sina kompisar för länge sedan. Men målningarna är också ett samtida uttryck för hur porträttmåleriet idag kan se ut, även om det ter sig lite ytligt och känslan inte når ända fram.

Jenny Granlund och Krisina Schmid ställer ut på Konstforum Båda är bosatta i Stockholm och födda 1972.
På golvet nedanför bordet med vernissagedricka och salta pinnar ligger en arm ensam kvar på golvet. Den är gjord av plastellina och är skapad av Kristina Schmid. En annan skulptur, "and being confused is an exercise 1", kan till och med tala, på engelska. Den beställer mat, burritos, tacos och annat gott. Skulpturerna är alltid på väg in eller ut ur något. Det är underfundigt och lekfullt, samtidigt som ett allvar finns där.
Kristina fotograferar också, där hon ofta bygger upp miljöer och modeller i miniatyr som hon sedan fotograferar av. I bildsviten Kring en linje kan man genom sviten följa hur linjen förvandlas.

Jenny Granlund är tecknare, fast det hon gör känns långt ifrån skira, skissartade blyertsteckningar, utan de är gigantiska sådana, med tjock blyerts i många skikt, ibland med inslag av metalliska färger för att bryta av, vilket ofta skapar ett artificiellt ljus, som i verket Omdöpt. Tekniken kräver både tålamod och god fysik.
Mönster som ornament och symboler fogas samman. Jenny Granlund har grunden i landskapstraditionen, teckningarna är traditionellt uppbyggda med parallella förgrunder, även om de är baserade på nutidsproblematiken. I bildsviten Folkhemstvivel går hon utanför sina verk och med ett graffitiliknande klotter, ger hon sig på sina ramar, för att få sista ordet.