Karl Ove Knausgård är en 38-årig norrman, uppväxt mitt i det norska bibelbältets Kristiansand men numera bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med en roman om en lärares frestelser och dess katastrofala följder. Boken vann Kritikerpriset - Norges främsta litterära utmärkelse. Det var första gången i prisets 50-åriga historia som en debutant belönades.
Kraven på uppföljaren var alltså stora men Knausgård levererade. Boken som tog sex år att färdigställa är nu på väg att bli en osannolik norsk bestseller. Den enda anledningen till att det tagit ytterligare två år för Rebecca Alsbergs utmärkta svenska översättning är säkert det enorma omfånget. Både vad gäller sidantal och historiska hänvisningar.
En tid för allt är nämligen inget mindre än en uppgraderad version av Bibeln. Länge ansågs det vara en dödssynd. På 2000-talet är det Big business. Som Mel Gibsons Kristusfilm och det globala förlagsprojekt som låter 30 kända författare omdikta bibliska myter.
Gemensamt för alla tolkningar är att man utviker helheten. Antologiernas antologi alltför stor, spretig och motsägelsefull.
Knausgård räds inte det. Han har gjort en 600-sidig bildningsroman av Bibeln. Hela den vanligtvis långa, mödosamma vägen mellan Moseböckerna och Evangelisterna utformad på ett sätt som för tankarna till en temakväll i TV 2: efter ett kort inledande idéresonemang av programledaren visas en BBC-dokumentär om änglar. Sedan följer två spelfilmer, Noa som gripande rysk katastroffilm medan berättelsen om Kain och Abel hade kunnat vara tv-teater i regi av Keve Hjelm. Därefter en splatterversion av Uppenbarelseböckerna och

Författaren ger även plats åt de hädiska originalen i människans utvecklingshistoria. Inte olik en textremsa i bildens nederkant, med upprörda kommentarer i sms-form, presenteras källkritik av Platon, Galilei, Bruno, Rubens, Linné, Rudbeck, Bellori, Blake och Newton.
Jag ska inte driva tv-tesen alltför långt men faktum kvarstår - Knausgårds egensinniga komposition och imponerande språkliga mångfald har uppenbara likheter med just televisionen och dess berättarstruktur.
Det är en tematisk roman utan självklara huvudpersoner och ifall där finns en så är han tecknad med närmast schizofren oskärpa. Riktigt tydlig blir Gud Fader enbart i början av boken då han excellerar i naiv aningslöshet, hat, hämnd och människoförakt.
Det är också en bok som ständigt överraskar. På flera sätt. Ibland läser jag nästan En tid för allt som en deckare. Alldeles oavsett ens förtrogenhet med originalet skuggas varje ny sida av en viss osäkerhet som gränsar till spänning.

Jag upplever två starka teman. Det ena är sanningen. Många av våra aktuella sanningar handlar om att tolka historien - något vi helst överlåter åt andra att göra. Men det handlar också om sanningarnas utvecklingshistoria, det antiauktoritära elfte bud som Gud naturligtvis glömde: min läsning/tolkning är inte mer rätt än min nästas!
Det andra är kärlek. Eller snarare bokens skrämmande brist på kärlek. De flesta av romanfigurerna vill älska men kan inte förmå sig till det. Kärleken är blott en nödutgång, en stängd nödutgång. I desperation väljer de i stället att uttrycka den som våld, hat, tro och tvivel.
Det blir allt mer uppenbart att de flesta av bokens bibliska karaktärer fortfarande lever. Bland annat på Gazaremsan och i Israel. Självmordsbombaren och hans tro, dårskapens civila offer och den som lyder order utan att reflektera över de moraliska konsekvenserna. Alla är offer och alla är skyldiga.
Med En tid för allt placerar sig Knausgård i en stor europeisk romantradition. Den, där man inte räds de eviga frågorna och där svaren alltid hukar i gränszonen mellan fiktion och fakta.