Cricket är, enligt Nationalencyklopedin, ett "engelskt slagbollspel av utpräglat taktisk karaktär". Man kan också säga att det är mer tänkande och precision än löpning och styrka över cricket och att reglerna är så komplicerade att inte ens en engelsman begriper dem in i detalj. Fast det sista är inte riktigt sant, för det handlar egentligen bara om att det ena lagets slagmän ska samla poäng medan det andra lagets kastare ska försöka bränna ut slagmännen.
Busenkelt, om man nöjer sig med att formulera det så.
Men cricket är mycket mera än så och de engelska gentlemen som älskar sin cricket över allt annat talar ännu hellre om spelets djupa själ och känsla för ett gott uppförande. Och granskar man regelboken - gör gärna det, det är överstökat på bara något halvår eller så - snavar man omedelbart över själva kärnan, den att cricket inte bara ska spelas enligt regelboken utan också på rätt sätt ur en mer moralisk synvinkel. "It should be played not only within its Laws but also within the Spirit of the Game", som det högtidligen heter.
Förr gjorde man till och med skillnad på "players" som spelade för att det var ett jobb och "gentlemen" som enbart spelade av kärlek till spelet.
Allt engelskt är av godo. Utom Manchester United och Marmite. Det är svårt att hitta någonting som är mer engelskt än cricket. Författaren Julian Barnes listar i sin roman England, England de femtio viktigaste inbegreppen av England och cricket kommer på åttonde plats. Efter, bland annat, kungahuset, Big Ben och pubarna men framför tunga grundbultar som BBC, The Times och Shakespeare.
På ytan är cricket en anmärkningsvärt händelselös idrott. Det är den även om man kryper närmare i sin jakt på spelets innersta väsen. Kåsören Torsten Ehrenmark skrev en gång att cricket "försiggår" snarare än "utkämpas" och eftersom han hade rätt i det mesta han skrev får man väl tro på de orden. Men jag gillar min cricket precis som den är och hyllar ogenerat stillheten, den gröna gräsmattan, de stiliga matchdräkterna i helvitt, de flera dagar långa matcherna och vetskapen om att en plötslig bollträff från någon av slagmännen kan skrämma upp en ur ens halvslummer på läktaren och få en att ropa "jolly good" med snudd på behärskad entusiasm i rösten.
Men man måste resa för att få se cricket.
Så en vacker torsdagsförmiddag, när sensommarsolen envist dröjer sig kvar, åker jag till Lord"s i norra London för att gå på match. På Lord"s, cricketsportens andliga och verkliga hem, har man spelat cricket ända sedan 1814 och då har den elegant jättelika arenan ändå två föregångare i närheten.
I cricket spelar man grevskapsvis och nu möter hemmalaget Middlesex tabelljumbon Northamptonshire under fyra dagar. Arenan rymmer närmare 30 000 åskådare. Vi är ett par hundra på plats när "battern" Ben Hutton i Middlesex börjar slå vid pass klockan halv elva på förmiddagen. Kastaren, eller "bowlern", Johann Louw kommer löpande över gräset med långa kliv innan han i farten gör en vid vevande rörelse med högerarmen sträckt och slungar bollen med ursinnig kraft mot Hutton och hans slagträ.
Bollen studsar i det snaggade gräset och Hutton ska försöka slå iväg bollen, springa och samla poäng. Louw å sin sida kasta så illvilligt att antingen bollen slår ned de tre grindpinnarna ("wicket") bakom Hutton eller att Hutton får bollen på sina skydd eller att Huttons slag blir såpass taffligt att någon av utespelarna kan ta lyra. Det blir en raffinerad tvekamp.
Innelaget har två "batters" inne samtidigt som vaktar varsin "wicket". Varje tillfälle de, vid en träff, hinner byta plats med varandra ger en poäng. Annars får slagmannen sex poäng om han slår ut bollen från gräsmattan utan att den studsar eller fyra poäng om bollen studsar i marken på sin väg ut från spelfältet.
Sex regelrätta kast kallas för en "overs" och vi ska försöka hinna med 104 overs innan dagen är över. Då måste snittet ligga på 16 overs i timmen och för att tempot ska hållas uppe kan lag som sölar drabbas av minuspoäng i serietabellen.
Middlesex saknar sin ende landslagsspelare, Andrew Strauss, som är på ännu ett uppdrag med England. Landslaget tar ingen hänsyn till serietrallen och eftersom England mött både Västindien och Nya Zeeland i utdragna testmatcher under sommaren har Strauss bara spelat en enda match för Middlesex.
Då kom han å andra sidan raka vägen från landslagets turné till Västindien. Han landade på Gatwick tidigt på morgonen, åkte hem och duschade, dök upp på Lord"s, vann slantsinglingen och valde att börja slå själv. Han blev inte utslagen förrän han sprungit in 95 poäng och därmed snuddat vid en klassisk "century" vilket är detsamma som att nå hundra poäng. Legender kan växa sig starka ur betydligt sämre mylla.
Framåt halv sex på seneftermiddagen är första dagens spel över och Middlesex har så långt slagit och sprungit in 224 poäng. Northamptonshire har inte börjat slå än. De har bara kastat och spelat ute. Mesta tiden har spelarna stått och gnuggat bollen ren mot det vita långbyxorna. Själv har jag suttit och njutit i solen och aldrig har väl idrott varit så avspänd, tillbakalutad och befriad från scener som förmått röra upp känslorna. Jag bestämmer mig omedelbart för att återvända dagen därpå.
På vägen ut kommer en vaktmästare i grön kavaj fram.
- Vilket underbart väder vi har, säger han.
- Cricketväder, svarar jag.
- Exakt. Tänk om det kunde vara så här för alltid, säger vaktmästaren och blicken är drömmande.
En inbiten cricketälskare har talat. Snart är jag där själv.