På ett sjukhus där människor brottas med sina själars amputationssmärtor korsas vägarna för två patienter och den unge skötaren Jonny. Vad som därur uppstår skildrar Per Gunnar Evander i sin bok Plötsligt medan dimman lättar. Ömhet, kärlek, insikt har alltid kännetecknat Evanders relation till sina romangestalter.
Så ock nu!
Mitt i den milda sorg som strömmar runt hans människor springer där fram en vild, stollig humor. Det har det gjort i det mesta han skrivit. Plötsligt medan dimman lättar är inget undantag.
De skratt han utlöser i boken har inga vassa hullingar utan gör en bara gott. Där vilar, tror jag, en av hemligheterna bakom att han tvingar läsaren att så förbehållslöst kapitulera.
En annan och viktigare är den närhet han skapar till romanens jag-gestalt, till den trasige pojken Jonny och till den åldrande lektor Fransson, som haft en icke oväsentlig roll i dennes liv. Det här är inte fiktiva figurer, det är levande människor och som många gånger förr, när det gäller Evander lockas jag att tänka:
-Herregud, är det sig själv han skriver om?
Romanens jag åker ut och in på sjukhus för att få hjälp mot sin sömnlöshet och gryningsrädsla. Han kommer att avlyssna ett samtal mellan den tyste, föga lämpade skötaren Jonny och sin medpatient lektorn, av vilket framgår att dessa två en gång mötts som elev och lärare och att lektorn, utan att veta det, tog ifrån den redan förut vingklippte fosterhemspojken hans framtidsdröm. Jonny får senare valla den sömnlöse på promenader och en vänskap tar form.

Per Gunnar Evander ger skimmer åt det sköra förtroende som växer fram mellan de båda. Hans sätt att skriva om Jonnys tafatta smekning av den äldre mannens kind är så laddat av ömhet att det bränner bakom ögonlocken på mig. Hur kan någon formulera det väsentligaste så enkelt, så oaffekterat och så absolut äkta?
Lika stillsamt närgånget skildrar han Jonnys och katten Silvers vänskap.
Tillvarons tragiska ironi belyses ur olika synvinklar:
Någon väntar på ett möte med den som är oundgänglig för att han ska kunna förstå sitt liv, men mötet kommer för sent.
En annan invaggas i en stunds hemtrevlighet och just då klipper ödet till.
En rädd boxare får äntligen rätt användning för sina knytnävar, men då är det vid en kista.

Människors svårighet att kommunicera med varandra är bokens huvudtema. Det får sitt uppsluppna klimax vid det föredrag om ensamhet, som jag-personen låtit sig luras att hålla hos en pensionärsförening.
Han beskriver ensamheten som ett först ofarligt keldjur som sedan tar över. Det skulle han aktat sig för! Uppretade pensionärer stiger upp till sina älsklingars försvar, eller som en av dem får säga: "stå inte och chikanera allas våra små fina husdjur".
Per Gunnar Evander gör stor konst av mötet med de uppbragta ägarna till kanariefågeln "lilla Gullan" med flera. Inte blir det mindre roligt när han drar in sina två försvarare, en viskande liten dam som tycker det "varit ett förtjusande föredrag" men enbart för hon att hon relaterar det till sina två katter och sin sköldpadda Lili samt en handfast karl anser det varit "ett förbannat klämmigt framträdande" av det skälet att han haft en hund som pissat i farstun.
Kärlek och kärlekslöshet är annars de krafter författaren låter spela i det fördolda. Överskuggande allt annat beskriver han känslan från förälder till barn, den som Jonny aldrig fick erfara, och den som kan bära lyckoruset från korta ögonblick oskadat tvärs igenom årtiondena.
Inte underligt att jag älskar denne Per Gunnar Evander, som förstår sig så bra på detta att vara människa och som förfogar över redskapen att förmedla sin insikt.