I skolans löpandebandenhet är eleverna råvaran, läraren en strikt övervakad kontrollant och anställningsbara individer den standardiserade slutprodukten.

Eller så är skolan ett marknadsstånd med eleverna som blaserade kunder och läraren - kuschad eller
coachad - i rollen som tjänstvillig säljare av kunskapens äpplen och päron.

Dagens marknadsanpassade ordning-och-reda-skola, med Jan Björklund som nitisk överfurir, förenar det sämsta av flera dåliga världar.

I Hets! går idéhistorikern Sven-Eric Liedman med sedvanlig sans och historisk överblick till storms mot dess krassa nyttotänkande och effektiviseringsvurm.

Det kvalitativa kokas i den nu aktuella skolideologin ner till lätthanterliga kvantiteter - betyg och rankingpoäng - och man hamnar snart i godtyckliga "pseudokvantiteter": siffror som är mindre exakta än de ord de aspirerar på att ersätta.

Fokuseringen på det mätbara leder till att fakta får gå före förståelse. Lärandet blir mekaniskt och instrumentellt när det - för att anspela på en av Liedmans tidigare böcker - kunde vara ett oändligt äventyr.

Fast hur ska skolans faktiska problem lösas? Med hjälp av ett högtflygande bildningsideal? Poängen är att det inte finns någon quick-fix. "Kunskapens vägar måste vara omvägar". Undervisning är en svår erfarenhetsbaserad konstart.

Liedmans perspektivrika bok handlar om skolan och universitetet, men kritiken pekar vidare mot det omgivande samhället.

I grund och botten gäller det hur vi ska se på oss själva: som konsumenter eller kunskapssökare, humankapital eller medborgare. Om vår målsättning ska vara ekonomisk tillväxt eller fri mänsklig växt.