Fredagen den 17 september sätter Magnus Lagher, precis som alla andra mornar, sig på cykeln för att trampa från hemmet i Åby till jobbet i stan. Sträckan är en mil lång och han cyklar året runt, i ur och skur. På eftermiddagen hoppas han komma iväg i skaplig tid från jobbet, bilen är redan packad inför helgen på lantstället med familjen.

Men den här morgonen slutar cykelturen redan efter ett par hundra meter. I en svag nerförsbacke möter han en bil. Bilisten ser aldrig Magnus som kommer nerför backen utan svänger in precis framför Magnus som inte har en chans att stanna.

Körde rakt in i en bil
Av olyckan minns han ingenting, från torsdag kväll och framåt är det blankt. I polisrapporten och från andras berättelser vet han att körde rakt in i bilen och flög över den.

- Det första minnet från olyckan är från ambulansen och jag tror att jag minns att jag låg på gatan och frös. De kom ut från förskolan med en filt som de lade över mig.

Han landade på ansiktet. Smällen var så kraftig att hjälmen sprack på två ställen, både i det yttre och inre skalet. Han fick två frakturer i nacken, en
i ländryggen och bröt höger arm. Av kraschlandningen i asfalten fick han vatten i hjärtsäcken. Frågan som hänger i luften är hur det hade gått om han inte haft hjälmen...

Behövde hjälp med allt
Det blev åtta dagar på sjukhus, tio veckor med stel stödkrage, dygnet runt. Smärtor. Och det var bara början. Nu, nästan fem månader senare är han fortfarande heltidssjukskriven och kämpar dagligen för att bli bättre. Trots allt säger han att han inte känner något agg mot bilisten, "en olycka bara händer, det är ingens fel", men olyckan har rört om livet.

- Alla förstår att en olycka påverkar den som drabbats, men familjen drabbas också. Det trodde jag inte innan. Jag kände mig inte som en del av familjen, jag var hemma men kunde inte hjälpa till med något. I stället behövde jag hjälp med allt.

När sexårige sonen fick se en bild på den krockade cykel ville han inte att pappa skulle cykla mer. När sonen några veckor senare cyklade och odramatiskt föll på gräsmattan blev han jätteledsen och ville absolut inte cykla mer. Sedan kom snön och frågan är hur det blir i vår.

Flera Vätternrunder
Cykeln är för Magnus Lagher inte bara ett fordon, utan en stor del av livet. Förutom att han vanecyklar har han tränat och tävlat i mountainbike och kört ett antal Vätternrundor. En stor del av identiteten låg i den fysiska förmågan, men vem är han om han inte kan röra på sig?

Saknar stunden på cykeln
Nu klarar han ungefär tio minuter på testcykeln på gymmet. Hit går han två-tre gånger i veckan för att träna upp muskelstyrka, balans och kondition. Till det kommer ett eller två besök hos sjukgymnasten i veckan plus dagliga övningar hemma. Målet är att få börja arbeta igen.

- Jag kan sakna den där stunden på cykeln för mig själv till och från jobbet när tankarna flyter och man rensar skallen. Jag gillar vardagslunken och det är nog den jag saknar mer än själva cykelträningen. I höstas trodde jag att jag skulle vara igång med cyklandet vid det här laget. Nu tar jag en dag i taget.

Vill få fler att cykla
För cykla kommer han att göra igen och han önskar att fler gjorde det. Han har två egna bloggar och skriver som cykelexpert på en tredje. Han är också ledare i Ride of Hope, ett ideellt projekt som arrangeras av cykelentusiaster vars syfte är att samla in pengar till Barncancerfonden.

- Jag hävdar att det är farligare att köra bil än att cykla. Det låter kanske jättekonstigt med tanke på vad som hänt, men ur ett folkhälso- och miljöperspektiv är det farligare att åka bil. När det ska kampanjas för att få folk att cykla fokuseras det ofta på riskerna snarare än glädjen och nyttan av att cykla. När folk tänker "nu måste jag ta bilen för att hinna träna" är något fel.

Magnus Lagher tycker att det finns en övertro på bilismen hos trafikplanerare. Han menar att cyklisterna och fotgängarna också är en del av trafiken och att man måste tänka vidare än att bara anlägga nya cykelbanor.

Osäkert cykla i Ingelsta
- Ibland känns det som att cykelbanorna är gjorda ur en bilists perspektiv, "ni har ju er cykelbanan, håll er där". Se bara på Koppargatan på Ingelsta, på en sträcka av dryga kilometern finns det 23 eller 24 utfarter över cykelbanan som man ska ta hänsyn till. Ska man cykla hem en lönefredag från jobbet finns det inget som känns säkert med att cykla där. Där känner jag mig inte säker.

Magnus skulle hellre se att cykelbanorna integreras med vägbanorna men framför allt att man gör en bedömning utifrån varje vägsträcka och hittar olika lösningar för olika platser.

- Om det skulle finnas en större acceptans för att cyklisterna får ta plats i trafiken så skulle också riskerna minska. Där har vi mycket att lära av cykelstäder som Köpenhamn, säger Magnus Lagher.