Första boken inleddes med en magnifik utläggning om döden. Tvåan bara sätter igång, helt utan krusiduller, med en beskrivning av en smått frustrerande sommarutflykt med barnen. Efter några få sidor är jag fångad, igen, av Karl Ove Knausgårds prosaström.

Det är förstås Min kamp jag talar om, den norske författarens omskrivna självspegling i sex band, vars andra del nu kommer på svenska.

Medan ettan kretsade kring döden och faderns skugga är det kärlek och barnafödande som står i fokus i uppföljaren. Ja, det handlar om den moderna papparollen, men Knausgårds kamp avser inte det vanliga banala livspusslandet utan något så omodernt som konflikten mellan konsten och vardagslivets trivialiteter.

Författaren drar barnvagn och byter blöjor, hela tiden längtande efter arbetet, "det maniska, det ensamma, det lyckliga".

Efter ett tag ser jag upp från boken och undrar vad som egentligen är så märkvärdigt med det här. För märkvärdigt är det.

En hel del har det med blicken att göra, både den som riktas utåt och inåt. Knausgårds blick är rannsakande, kompromisslös, detaljskarp.

Snarare än minnesbilder är det fråga om rekonstruktioner av närvarande ögonblick, fångade av ett ständigt reflekterande medvetande som tar in varje intryck, om det så bara är upplevelsen av att stå på en tunnelbaneperrong och vänta på ett tåg. Så anas något - kalla det djup, kalla det naket liv - under händelsernas ytskikt.

Förmodligen beror styrkan också, tänker jag, på att konsten hos Knausgård, igen på ett högst otidsenligt sätt, tillåts vara så fordrande.

Här framstår litteraturen, eller riktigare sagt skrivarprocessen, det ensamma arbetet med att fånga tankar och förnimmelser i ord, som viktigare än karriären, som viktigare än den sociala fasaden. Kanske är den, med sina krav på hänsynslös uppriktighet, till och med viktigare än lyckan.