Man träffar skolflickor och andliga ledare, bosättare och vanliga bosatta. Ur mötena förväntas en dialog uppstå, ett fredsbefrämjande utbyte. Eller i alla fall lite känslosamma scener för TV-kameran.

Istället resulterar besöket i ett av de uppriktigaste resereportage jag läst, P. F. Thoméses Grillroom Jerusalem, en lika humoristisk som respektlös vidräkning med den etniska konfliktens absurda värld, och med vår massmediala kulturs förväntningar på att kunna regissera tillvaron.

Med en blick som är fri och raljant åt alla håll beskriver författaren sina intryck och inte alltid passande reaktioner. Landets helighet triggar igång hans antireligiösa instinkter. Uppblåsta auktoriteter tycks vara ett lika rött skynke. Orientalistiska stämningar är trots Edward Said inte uteslutna. ”Mittemot mig sitter den före detta patriarken av Jerusalem och halvslumrar. Eller föreställer det något slags bön?”

Det blir mycket av ”den ömsesidiga oförståelsens slapstick”, men ju starkare verkligheten gör sig påmind, desto vassare blir den ironiska tonen. Thomése är allt obekvämare i sin roll som oönskat vittne till det palestinska folkets förnedring. ”Genom det skottsäkra glaset tittar vi på aporna i Gaza”. Beskrivningen av den överdimensionerade gränsslussen i Erez är magnifik i sin åskådliga skildring av arkitektonisk maktutövning.

Thomése gör inga anspråk på att veta hur den allt solkigare vägkartan till fred bör läsas. Vad han har att erbjuda är en sannfärdig bild av en priviligierad människas tillfälliga konfrontation med en humanitär katastrofzon.