Jag har alltid haft en hjälte till pappa
Min pappa är min hjälte. Det är honom jag ringer till när det kör ihop sig. Det är för honom jag som vuxen får vara liten.
i fartvinden. Ett tag trodde jag att han kände halva världen eftersom han alltid sprang på någon gammal kompis vart vi än var. Rekordet var en mörk höstfredag på väg till mellanstadiediskot på fritidsgården i den trötta Stockholmsförorten. Pappa skulle skjutsa mig och min bror, och behövde bara stanna till och kolla postboxen på vägen. Vi orkade inte gå ur bilen och undrade suckande efter en stund vart pappa hade tagit vägen. Postboxen låg ödsligt till och parkeringen gapade tom. Glad i hågen kom han sedan rusande tillbaka efter att ha fastnat i ett samtal med någon gammal kompis som också hämtade posten just då. Proverna visade att det var Alzheimers sjukdom. Beskedet blev en chock. Inte min pappa. Inte nu. Inte en 62-åring. Sedan diagnosen kom har sjukdomen börjat märkas allt mer. Rörelsemönstret är stelare, korsorden tar längre tid att lösa, diskussionerna är inte lika rappa. Han får åka färdtjänst i stället för att köra bil. De gamla kompisarna syns inte till lika ofta. Relationen förändras i takt med att sjukdomen framskrider. I vissa lägen känner jag mig mer som förälder än barn. Och det där självklara att lämna barnen till sin morfar, är inte lika enkelt längre. För en tid sedan var pappa här och hälsade på några dagar. Vi tog långa promenader, tittade i affärer och fikade gott. Under andra turen på stan hamnade vi på övervåningen på Spiralen. - Här har jag aldrig varit, utbrast pappa. - Jo, vi var ju här och tittade på en ny jeansjacka till dig, sade jag trevande. - När då? - Det var i förrgår, inne
i butiken här i hörnet. - Ja, just det, svarade han då. Jag har ingen aning om han verkligen kände igen sig, eller om han bara ville skydda både mig och sig själv från den grymma sjukdomen. Min pappa är fortfarande min hjälte. Men nu är det jag som behöver rädda honom.
Så jobbar vi med nyheter