Bröderna Marklund i Pistvakt fick en av alla sina briljanta idéer och sökte vinter-OS till Svartlien, som ligger i Lappland mot den norska gränsen. Där, bland fjälltopparna Klimtatjakka, Mjörsknöln och Svartfjäll, ville Sven-Erik, Erik och Olle se elden brinna.
Den svenska olympiska kommittén blev intresserat, lämnade Fjollträsk och tog rälsbussen den sista biten från Sveg till Svartlien.
SOK möttes av en backe och en lift.
Det blev inget.
Jag är inte säker på om SOK-ordförande Stefan Lindeberg skulle göra en så´n resa i verkligheten, men han blev nyfiket intresserad av vår grannstad Linköpings storslagna visioner om "Sveriges ledande idrottsstad 2015". Residensstadens rykte ute i landet var mindre bra på den svenska idrottskartan. Kommunens offensiva målsättning, som formulerades av (s) och (c) i Folkrörelsealliansen och lanserades tufft 2004, möttes med tveksamma leenden och skeptiska röster.
Lindeberg åkte i alla fall dit.
"Det var nästan en scen ur Pistvakt vid vårt första möte, men det svängde snabbt, när det han blev medveten om tyngden bakom visionen", säger Lars Andersson (c) och skrattar gott åt det minnesvärda mötet.
I dag skrattar ingen längre åt Linköping.
Idéer blir verklighet där.
Det lovar man till och med på skyltarna längs E 4:an. Ett suveränt LHC (åtta raka segrar i Cloetta Center) och färska cupmästarinnor i LFC (skrällsegern mot överlägsna Umeå) är en tydlig signal. Jag kan också räkna upp alla planerade byggen för idrottens väl (friidrottshall och fotbollsarena) så kan ni förstå Lindebergs helomvändning och goda ord för framtiden.
Jag är inte det minsta bitter, men jag är lätt avundsjuk på mina kollegor på "Corren" och lider med vår egen idrott i Norrköping. Linköping är inte längre bort än 20 minuter så det kan vara värt ett besök för makten i Norrköping att följa Lindebergs spår.
Ingen har varit där.
Inte än.
Linköping har fattat betydelsen och vikten av idrotten - både för bredden och eliten. Den offensiva satsningen har skapat, enligt kultur- och fritids ordförande Lars Andersson, lite av hallelujastäming bland sportfolket. Det är förståeligt. Kommunen har vågat bryta kulturens starka makt. Det är modigt. På sikt ska man ge idrotten lika mycket pengar som kulturen, när biblioteket är frånräknat.
Vi pratar om mycket pengar och mycket vilja, men så har man också insett värdet. Satsningen har också öppnat dörrar rakt in i stadens näringsliv, som hakat på resan Cloetta Center, LHC och kommunen drog igång.
Man får verkligen saker att hända där.
Jag går inte och bär på samma, storslagna vision likt 013-området, men kan Linköping sträcka sig så långt i tanken kan Norrköping i alla fall börja tänka och inom en snar framtid börja handla. Det lär knappast hända något innan tjälen tagit ett fast grepp, men ett startdatum av nybygget på Himmelstalund får inte vara för avlägset.
ÖC-kollegan Christer Kustvik gjorde i slutet av september i år en intressant artikelserie om hur kommunerna i Östergötland sponsrar den lokala idrotten. I Norrköping har man, mer eller mindre, slutat med det helt. Det fanns en gång ett sponsoravtal med de stora klubbarna, men det plockades bort för ett par år sedan till förmån för breddidrotten.
Det är en pinsam förklaring.
Det blir liksom det med den uteblivna satsningen.
Jag ser inga, jag har skrivit det flera gånger, motsättningar mellan elit och bredd. De behöver varandra. Det har man också fattat i Linköping. Det tog sin tid, men några nyttiga diskussioner gjorde susen och i dag är de lika mycket värda.
Finspång är, förresten, bäst i länet, när det gäller sponsring om man räknar kronor per invånare. Hela 13,30 kronor landar i sporten. Linköping och Mjölby följer på 8,30, Motala 3,30 och Söderköping 70 öre.
Linköpings totala idrottssponsring är 1,2 miljoner kronor.
Norrköpings är, som sagt, 0 kronor.
Det är skandalöst dåligt.
Mats Willner
011-200 174
mats.willner@nt.se