Claude Simons mästerverk Georgica handlar - åtminstone delvis - om en av Napoleons generaler, som under fälttågen skickar brev hem till husfrun på en av hans egendomar. Hon ansvarar bland annat för köksträdgården och breven innehåller anvisningar och skötselråd. Romanen rymmer en outtalad fråga som rör historien - vilka händelser från det förflutna överlever för att bli en del av den framtida kulturen?
Frågeställningen dyker upp när man vandrar runt i Arbetets museums jätteutställning Industriland - När Sverige blev modernt. Den invigdes i lördags och är museets största satsning någonsin. På en golvyta som omfattar 900 kvadratmeter har man försökt samla industrinationen Sveriges historia mellan åren 1930 och 1980. Den kommer att stå kvar i fem år och sträcker i olika ritningar. Man kan följa hur framväxten av folkhemmet påverkar samhällsutvecklingen på olika sätt. De politiska besluten och lagstiftningen blir en strömfåra för den kollektiva historien, men den växande välfärden ger också näring åt varuproduktion och design, som också driver fram nya livsstilar.
Mängder av insamlade prylar från olika decennier glider förbi på ett rullband, som ringlar sig längs utställningslokalens väggar. Det är mycket nostalgi, som säkert tilltalar många. Men samtidigt representerar de olika föremålen en atomisering av det förflutna, som snarare väcker liv i personliga minnen än att de ingår i en allmän berättelse.
En slungboll från 1950-talet får mig att återvända till de tidiga skolåren och idrottstävlingarna på Åby idrottsplats. Flickor klädda i blå gympadräkter vid utkastplatsen och så det vinande ljudet från läderremmen innan bollen gör en kort båge genom luften för att sedan slå ner i gräset med en tung suck. Pojkarna ägnade sig åt kast med liten boll och även om man skulle kunna utläsa en genushistoria ur det hela, så lyser den bara med en blek, flackande låga.
Men det finns produkter som på ett ganska eftertryckligt sätt utgör mötesplatser mellan det förgångna och historien. Den cyklopformade rutan på en sjuttontummare tittar fram ur ett fanérskåp, som påminnner om en gammal sekretär.
Intill står en Saab från tidigt 60-tal. Färgen är läckert ishavsblå, men samtidgt kan man fråga sig vilka fantasier som låg bakom den fula karossen. Walter Benjamin talade om den aura som omgav olika föremål och hur den tidigt framhävdes i marknadsföringens barndom, men det är något som uppenbarligen är dömt att gå förlorat. Att i dag förhålla sig till formgivningen är som att tyda ett tecken på en kilskriftstavla. Det är en fornlämning, vilket förmodligen säger en del om vårt förhållande till den närmaste historien.
Samma reflexion kan man göra inför porträtten av Alva Myrdal, Tage Erlander Ernst Wigforss, Gösta Bohman, Olof Palme, Lennart Hyland och alla andra som under många år intog centrala positioner i det allmänna medvetandet, men numera förpassas till fotnoterna.
Utställningar kan ofta var rätt tungrodda saker. Man anar en nervositet som ofta resulterar i pedagogikstress. Bildskärmar, hörlurar och text står tätt så att man knappast kan ta sig fram. Men så är det inte på Industriland, som präglas av ledighet och en avspänd insikt om att allt inte behöver överarbetas.
På en skärm kan man läsa hur sysselsättningen förändrats under de år som utställningen omfattar. Ett par minuters läsning - som också anger kvinnornas inträde i arbetslivet - ger en tydlig uppfattning om omdaningen av landet. Det är möjligt att Claude Simon skulle invända, men det känns ändå som om siffrorna är ett slags källkod för historien om det moderna Sverige - och den pågående utställningen.