Jag tänker ofta på döden. Det är ofrånkomligt. Jag tänker: döden är också en befriare, en slags utandning när man är riktigt trött. Allt som oftast är livet för mycket av en kamp för att det skall finnas tid och ork kvar för att reflektera över just döden. Den skjuts undan, ständigt - och märkligt nog inbillar vi oss att den ändå inte skall ta vårt liv i anspråk. Andra dagar längtar man efter den, efter befrielse ifrån smärta - att bara upplösas och domna bort. Kanske är det den ultimata ansvarsflykten?

 

 

Det är genom att meditera över sin egen kommande frånvaro som man lär sig att uppskatta sin tid på jorden. Kan det verkligen vara så enkelt? Naturligtvis inte.

 

Det finns böcker som är tunga som döden, som kräver lika mycket av sin läsare, som döden kräver av den levande. Ett allvar. En påminnelse. Och lyckligtvis nog för oss levande - som en signal om att det finns möjlighet att påverka, förändra, göra slag
i saken.

 

 

Ann Heberlein är teologie doktor och forskare i etik - under kort tid har hon hamnat i fokus som en ibland provocerande skribent i frågor som bland annat rör Svenska kyrkan, vår förmåga att undandra oss ett personligt ansvar - för att nämna två av de frågor som intresserar mig mest
i hennes verksamhet.

 

Nu utkommer Heberlein med en kort och intensiv självbiografisk berättelse som ställer det mesta på sin spets. I den rasande snabba och intensiva Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva använder sig Ann Heberlein av sig själv som objekt - och inte minst den sjukdom som hon fick diagnosticerad som drygt tjugoåring, bipolär sjukdom 2, det som man tidigare kallade manodepressivitet, och som i själva verket är en förhållandevis bred benämning.

 

 

Heberlein ställer medvetet, eller omedvetet, frågan om vad som är sant - och hur sann man kan vara - det är en rasande text, en ursinnig text, som slungar sig både mot omvärlden, men framför allt mot författaren själv. Det tar sig också form av en moralisk inventering som hela tiden drar författaren ner mot skuggvärlden. Självmordet är den enda konstanta tanken.

 

Bipolär sjukdom är ingen vacker sjukdom. Det finns ingenting romantiskt omkring den. Den är grym, urskillningslös - förr eller senare äter den upp sitt objekt. Dödligheten är hög. Depressiva stadier växlas med maniska. Mellan polerna kan det finnas kortare eller längre perioder av normalitet.

 

 

Det Heberlein gör är att beskriva sitt liv, sitt just nu pågående nu, vilket enklast kan beskrivas som en vandring ner mot helvetet, mot självmordet. Det är en existentiell resa, det är en ångest som tvingar en att slå huvudet mot väggen, inte bara en gång, utan upprepade gånger.

 

Jag måste säga att jag är djupt gripen, tagen och förbryllad på samma gång - den fräna ärligheten och uppriktigheten har naturligtvis sitt pris, och det kan inte ha varit en enkel uppgift att sammanställa boken, än mindre välja att publicera den.

 

Det är min milda förhoppning att den skall bidraga till att ytterligare skänka förståelse för denna märkliga och tärande sjukdom.

 

Jag har aldrig läst någonting liknande.