Skuldavskrivningar är ett av de mest verkningsfulla instrument som står till buds för att länder efter förödelse och förtryck åter ska kunna integreras i den globala ekonomin, skriver Gunilla Carlsson. Foto: Pavel Rahman
Foto: Pavel Rahman
+ Visa bildtexten
Svenskt bistånd måste göra nytta
Det räcker inte att bara använda pengar, de måste också göra nytta där de behövs allra mest! Det är bara möjligt om biståndspolitiken samverkar mer med andra politikområden, skriver Gunilla Carlsson (m), biståndsminister.
I NT 4/6 skriver ett antal aktiva Söderköpings-socialdemokrater om bistånd. Jag välkomnar deras aktiva engagemang för folkrörelsebiståndet men vill för NT:s läsare klarlägga fakta kring Sveriges globala engagemang och nya utvecklingspolitik.
Just nu genomför den borgerliga regeringen en uppryckning av det svenska biståndet. Under den socialdemokratiska regeringen fördubblades biståndsanslaget till hissnande 30 miljarder kronor under knappt fem år. Kvaliteten och effektiviteten höjdes tyvärr inte i samma takt. För mig, som vill värna biståndets legitimitet och stärka Sveriges globala ansvarstagande har en huvuduppgift varit att se över hur vi kan gå från en utbetalningspolitik genom bistånd till en utvecklingspolitik för välstånd. Jag har formulerat ett dubbelt ansvar; som biståndsminister har jag ett ansvar för att biståndet gör nytta genom att nå de fattiga kvinnorna, männen och barnen runtom i världen med parallellt ansvar gentemot de svenska skattebetalarna att biståndet når fram och ger resultat.
Därför har det varit nödvändigt att bryta med den slapphänthet med vilken den socialdemokratiska regeringen hanterade detta för Sverige och svenskarna så viktiga politikområde. Det räcker inte att bara använda pengar, de måste också göra nytta där de behövs allra mest! Det är bara möjligt om biståndspolitiken samverkar mer med andra politikområden. Därför genomför vi nu en politik för global utveckling som är hela regeringens ansvar. Och det är bara möjligt om biståndet, som en del av den samlade utvecklingspolitiken, styrs upp med tydliga prioriteringar och strategier, med ansvarsutkrävande och transparens- och ökat internationellt samarbete.
Alliansregeringen genomför nu de mest genomgripande reformerna någonsin för att åstadkomma resultat och därmed värna biståndets legitimitet. Socialdemokraterna väljer att bortse från denna politikförnyelse och använder i stället svepande ord som urholkning och mixtring. Sanningen är att de kostnader som biståndet täcker för flyktingmottagning beräknas på samma sätt nu som när socialdemokraterna själva satt vid makten. Skuldavskrivningar är ett av de mest verkningsfulla instrument som står till buds för att länder efter förödelse och förtryck åter ska kunna integreras i den globala ekonomin. En så tydlig utvecklingsinsats bör rimligtvis täckas av biståndsbudgeten. Jag noterar, trots skribenternas uppskruvade tonläge, att anklagelserna i dessa avseenden lika gärna skulle kunna vändas mot den egna socialdemokratiska riksdagsgruppen som i allt väsentligt visat sig följa regeringens nya biståndspolitik!
Jag har inte diskuterat hur jag ska sänka det svenska biståndet - tvärtom; under min ledning är avsikten att Sverige ska känna stolthet över det vi åstadkommer, inte bara över hur mycket pengar vi spenderar/över biståndsbudgetens storlek. Till saken hör att jag förvaltar mer pengar än någon socialdemokratisk biståndsminster någonsin gjort. Mitt uppdrag är att se till hur vi kan bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor och försäkra de svenska skattebetalarna om att deras pengar gör nytta. Med mitt arbete är jag fullt övertygad om att Sveriges bidrag till en rättvis och hållbar global utveckling blir betydligt mer verkningsfullt än socialdemokraternas.