För tre år sedan gav Lasse Wierup och Matti Larsson ut Svensk maffia - en kartläggning av de kriminella gängen. Den blev, vilket är ovanligt, både en kritiker- och publiksuccé. Inklusive pocketutgåvan lär den ha sålt i ungefär 350 000 exemplar.
Snopet nog för Norstedts har författarna valt att ge ut den fria fortsättningen på eget förlag, Reporto. Intäkterna, förklarade Wierup, skall gå till undersökande journalistik i bokform. Det kan behövas i en tid då dagstidningarna påstås sakna resurser för idogt och djupt grävande. Vad Wierup och Larsson saknar är väl däremot en redaktionell stab som hade kunnat reducera antalet korrekturfel.
Frånsett de språkliga malörerna är det en gedigen och väl underbyggd bok som trots sina 400 sidor är påfallande fri från spekulationer och sensationsmakeri. Och även om jag personligen värjer mig mot grunduttrycket - maffian har i ursprungslandet Italien en betydligt mera övergripande och samhällsomfattande och socialt genomsyrande betydelse, främst beroende på historiens långa och många tentakler - så kan jag förstå duons verbala val, såväl utifrån kommersiella som varnande skäl.
Dock vill jag med åsnans envishet inskärpa att den nya bokens huvudsakliga aktörer - Black Cobra och Original Gangsters, Bandidos och Hells Angels - befinner sig långt från den i södra Italien etablerade, normaliserade och normerande maffian. Vi kan, och bör, tala om svensk korruption, men det vore dumt att jämföra den med Italiens och hundra andra nationers. Per definition utgör kriminella element och gäng trots allt ingen maffia.
Det innebär inte att gängen, eller brödraskapen, skulle vara ofarliga. De ägnar sig åt utpressning och indrivning, smuggling och pengatvätt, hot och mord. De skyr inga medel och är konstant beredda att eliminera avhoppare, motståndare - det enskilda människolivet står inte högt i kurs hos gängens ledare och fotfolk.
Rätt mycket av deras verksamhet är emellertid som hämtad ur näringslivsjargongen och reklamideologin: de bygger, låt vara med fara snarare än solig sandstrand som främsta säljargument, varumärken som successivt äter sig in i allmänhetens medvetande. De är entreprenörer och företagare med utvecklade sinnen för nätverkande. Annorlunda uttryckt kan man kalla dem för underhållningsartister på en fri marknad.
Lite rörande är det ändå att så många svenska Hells Angels-medlemmar genom åren framstått som korsningar mellan Åsa-Nisse och Kronblom. De tillhör en global organisation - eller med författarnas ord "ett världsomspännande företag med ett registrerat varumärke, precis som Coca-Cola och McDonalds" - men de trivs ändå bäst i det inbäddade svenska systemet.
De vill framstå som fria människor - utanför lagar och konventioner - men framstår när allt kommer omkring som välfärdskramare. Eller mera exakt bidragsfuskare. För de har ju så ont i axlarna och andra kroppsdelar. Försäkringskassan har vid det här laget förhoppningsvis skärpt sina rutiner, men de skattepengar som redan gått till dessa arbetsoförmögna HA-medlemmar borde en gång för alla granskas närmare, hårdare, utan förmildrande omständigheter.