För några år sedan utkom Ola Klippviks första veckodagbok med skildringar och reflektioner från Vikbolandet. Kombinationen av naturnära vardag och litterära strövtåg kunde föra tankarna till Vilhelm Ekelund: "In silvis cum libro" - i skogarna med en bok. Dagboksgenren är nu sådan att den knappast fordrar förnyelse och formella finesser, så när Klippvik på nytt tar med läsaren till Vikbolandet är upplägget detsamma som förra gången. Nedtecknandet sker veckovis och pågår under ett års tid. Samma vecka kan rymma flera anteckningar, men varje notis koncentreras till en boksida, en avgränsning som ger verket jämnt tempo och behaglig rytm.
Innehållsligt växlar texten också denna gång obehindrat mellan världspolitik och vaxproppar. Nyhetsflödet där både Breivik och den arabiska våren är återkommande inslag löper sida vid sida med privatlivets vedermödor och glädjeämnen, sambo och barn, vedhuggning, ryggbesvär.
Inte minst i fråga om kulturvärldens fåfänglighet är blicken skarp, men Klippvik är uppmärksam även på skiftningarna omkring honom: årstiderna, växterna, fåglarna. Mellan utgivningen av dagböckerna finns Klippviks roman Hotellet, en kryptisk historia som inte mötte samma uppskattning som Vikbodagbok. Romanens mottagande skymtar här och var som en plågsam påminnelse om skrivandets otacksamma baksida.
Besvikelsen över utebliven bekräftelse finns där, men i takt med att frilansuppdragen blir färre är det främst den ekonomiska bördan som tynger. Klippvik medger sårbarheten - både egots och plånbokens - men karaktären som präglar dagboken är likväl av annan art.
Redan det faktum att Klippvik är en intellektuell som rör sig utanför innerstadens kotterier och konsensus borgar för viss självständighet. Följaktligen är det befriande att följa hans på samma gång trägna och otvungna färd bort från det dagsaktuella i riktning mot det, djupast sett, alltid angelägna. Vem behöver säsongens författare när Thoreau finns att tillgå? Och vad är väl ännu en prisad poet mot Ekelund, Cioran, Linné och Bondepraktikan?